Klämde in pappa med brutet ben samt brorsan i min bil och åkte iväg till Värnamo idag. Efter att familjebilen stått på verkstan ett antal veckor, har vi tröttnat på det och börjat titta efter ny bil. Hittade en Ford Galaxy som kändes bra, hyfsat pris och sånt. Eftersom pappa inte kör bil så bra just nu, så var vi tvungna att åka två chaufförer, utifall att vi skulle ha med den nya bilen hem direkt.
Och visst, till slut så blev det ju den. Brorsan och pappa tog nya bilen hem, jag tog min. Började köra hem, säker på att jag skulle hitta då jag kört den vägen flera gånger innan. Visar sig att jag tydligen bara kört den från andra hållet. Börjar med att köra av på fel avfart, där vi kom upp. Tar en sväng på vägen mot Borås innan jag hittar fint ställe vända bilen mot Växjö istället. Så, då var vi på rätt väg igen. Sätter i ett gammalt kassettband med Hilding Fagerberg i bilstereon och sitter och småflinar åt hans underbara småländska. Tiden går och jag sitter väl i mina egna tankar, för till slut inser jag att jag nog har kört lite väl långt. Kör lite till, för att inse att jag nog kört väldigt mycket för långt. Borde kört av för länge sen. Hoppsan. Bara till att fortsätta ner till Alvesta och sedan köra en annan väg upp till Lammhult, stället jag hade sikte på men som tydligen inte var skyltat till från den stora vägen. En omväg på ett antal mil, sådär 4-5 kanske.
Väl framme i Lammhult ser jag fram mot de närmsta 2 milen som består av urskojiga små asfaltsvägar. Ett par kilometer racar jag på ordentligt (seriöst inlägg om min bilkörning kommer troligen senare), för att naturligtvis hamna bakom en bil med bred och hög släpvagn. *suck* Glöm att lyckas köra om, dels är jag livrädd för att köra om i vanliga fall, dels hinner jag knappt ens titta fram bakom släpet innan en raksträcka tar slut. Så där ligger vi och puttrar i 70 km/h. Jag är en smula irriterad, men så, efter en och en halv mil, svänger han till slut in till kanten och låter mig köra förbi.
Inombordes glädjetjut, nu kan jag dra iväg igen!
Lite väl fort, missar nästa avtagsväg totalt, har precis fått upp maxhastighet för vad som är möjligt för att köra säkert när jag ser skylten bluddra förbi någonstans i ögonvrån. Jahopp, bara leta upp en avtagsväg och vända. Vilket tog en liten stund, det är en liten väg mitt ute i skogen. Men snart så lyckas jag vända och börjar köra tillbaka.
För att hamna bakom en tant som kör så sakta så sakta. *dubbelsuck* Jaja, det är ju bara fram till avtagsvägen. Trodde jag. Men nej, klart tanten ska åt samma håll som jag. *insert: valfritt kraftord*
Efter att jag tjurat en stund och sedan lyckats ta ett par lugnande andetag så blinkar hon igen. *puh*
Äntligen fri!
Gasar på fullt de sista tre kilometerna av asfaltsvägen innan den går över till slirig grusväg. Mycket möda för ett par minuters glädje. Vid slutet av grusvägen har jag naturligtvis kommit ifatt släpkärran igen och den sista halvmilen hem blir återigen lugn och fin, orkar inte ens försöka köra om trots att vi nu kommit ut på vår vanliga landsväg.
Summan av kardemumman: Jag älskar köra bil. Åtminstone min bil. Men nåde den som vågar ligga och sega framför mig när en favoritväg dyker upp..
