Betyg: :!::!::!::!:
Jag har inte sett denna film tidigare. Varför detta vet jag inte riktigt, jag har väl misstänkt att den är för lång och inte min smak helt enkelt.
Så nu när SVT2 valde att visa director’s cut som är nästan fyra timmar lång, så bestämde jag mig att ge den en chans. Jag betraktar mig själv som ganska vuxen och mogen nu och det måste ju finnas en anledning till att den blivit näst intill en kultfilm.
Jag kan börja med att säga att jag inte somnade under hela filmen. Bara det innebär ett högt betyg, det handlar ändå om en väldigt lång och ibland ganska händelselös film som sågs under kvällstid i ett mörkt rum och nedkrupen i en soffa. Det måste alltså innebära något.
Det är en intressant film. Jag har alltid gillat indian- och västernfilmer där det händer mer än att amerikaner dödar indianer och indianer dödar amerikaner. (Dr Queen, någon?) Och det känns som att den är äkta, att den försöker beskriva det som det var, istället för att bara göra en storsäljande film. Den är mycket välgjord, det känns genomtänkt och Costner är grym både som skådespelare och regissör.
Vad den handlar om? Löjtnant John Dunbar (Kevin Costner) posteras ute i gränslandet. Ensam, då de som var där innan har gett upp hoppet om hjälp från armén och har övergett stället. Efter ett tag börjar han och siouxindianerna som bor där söka kontakt med varandra och det blir en allt djupare vänskap. Filmen handlar om skillnaderna mellan vita och indianer och vem som egentligen har rätt till landet. Den handlar om kulturkrockar, nya upplevelser och ett annorlunda sätt att leva.
Risken med sådana här filmer är att indianerna glorifieras och alla vita blir bovar. Och det är ganska ofrånkomligt att det sker även i den här filmen. Den enda amerikanska soldat som verkar lite vettig är just löjtnanten själv. Men ändå så försöker filmen visa även de sidor av indianerna som kanske inte är så vackra. Indianer som dödar familjer, indianer som dödar vita (om än motiverat), indianer som dödar varandra. Precis som soldaterna. Det är inte smärtfritt för Dansar-med-vargar att vänja sig vid tanken på att indianerna dödar hans folk och det är först i slutet av filmen han upptäcker att det känns helt okej att kämpa sida vid sida med dem mot de vita.
Jag är lite känslig för blod och dödande, men jag antar att det är oundvikligt om man ska göra en realistisk film i den här genren. Och det var ändå inte så mycket så att jag satt och blundade halva tiden som i en del andra filmer. Ett litet minus, vissa bilder är svåra att tränga bort, men det är inget som en mindre känslig person behöver bry sig om. Annars kan jag inte komma på särskilt många saker som ger minuspoäng. Att det ändå inte blir maxbetyg (5) beror helt enkelt på att jag inte fick känslan av ”ååhh, grym film, måste jag se igen, helst imorgon!” Som film är den helt fantastisk, den går bara inte ända fram till mig. Men fullt sevärd, jag kommer med all säkerhet se den igen. Kanske bara inte imorgon eller ens nästa år.
Andra bloggar om: dansar med vargar, dances with wolfes, film, recension, filmrecension
intressant! har inte sett hela filmen. Påminner lite om Last samurai. Soldaten hamnar hos sina fiender och bli vän med dem och kämpar emot sina fd vänner.
Ja, de är faktiskt lite lika. Last Samurai är vackrare, men Dansar med vargar kanske är verkligare? :-) Men se den, du skulle nog tycka om den tror jag..
svårt att avgöra vad som är verklighet och hollywood. Men jag tror med att jag skulle gilla den. Jag såg de första fem minuterna igår.