Vi har pratat om tonårstiden i skolan den här veckan. Mycket om identitet. En intressant sak är psykologiteoretikernas entydiga åsikt om vikten av att som tonåring ha möjlighet till att prova på olika roller inför vuxenlivet, utan att behöva ta konsekvenserna av det. De behöver sitt eget utrymme för att kunna hitta ända fram. Intressant. Och visste du att bara ungefär hälften av 20-åringarna någorlunda har hittat någon form av stabil identitet? Intressant. Jag var tvungen ställa mig själv frågan, om jag tyckte jag var vuxen. Kom fram till att jag ända sen jag började Kortebo sådär, ansett mig stå precis på vuxensidan på gränsen mellan tonåring/vuxen, men fortfarande med en tå eller två i tonåren. Och det är snart 4 år sen. *hmm* Jag passar mycket bra in i den nya kategorin som man börjat prata om: ung vuxen (20-30 år) Inte tonåring, men ännu inte vuxen.
Är du vuxen? När blir man vuxen? Stora frågor.
Ungefär lika stora frågor som jag och en klasskompis pressade en stackars 14-årig kille på tidigare idag. Vi ska göra ett grupparbete kring tonåren där gruppen ska ha intervjuat fyra tonåringar i olika åldrar och olika kön. Våra områden blev ”livsåskådning/värderingar” och ”media och ungdomskultur”. Våran kille var duktig och svarade på alla frågor, trots att det vara flera djupa frågor som han själv inte ens hade funderat över egentligen tidigare. Ska bli spännande se vad de andra fått fram när vi ses på måndag igen. :)
För att koppla ihop dessa två topics: Jag har svårt se mig som helt vuxen, för jag har fått mig en föreställning om att man ska kunna hantera vissa situationer ganska bra för att få klassa sig som vuxen. Så om man är så nervös att man får ont i magen för att man ska träffa och prata med en okänd liten tonåring, där det dessutom är jag som ska styra, ja, då kan man väl knappast vara vuxen?
Andra bloggar om: psykologi, tonår, tonåringar, vuxen, ung vuxen
att vara ung vuxen känns lagom, tycker jag :)
Jag tror aldrig man blir riktigt vuxen. Utanpå kanske men inte inuti. Sen är det en annan sak att man måste ta ansvar som en vuxen, uppföra sig som en vuxen ibland och ser saker från en annan sida. När jag träffar en självsäker och dominant människa tänker jag ofta att inuti är han nog lika liten som jag känner mej och faktiskt har det visat sig stämma när man lärt känna personen.
Dagen man slutar vara nyfiken är dagen där man blir vuxen, och det ser jag som en negativ milstolpe i ens liv.
Jag hppas jag slipper bli riktigt vuxen så man får ha kvar det barnsliga o roliga i sig. Upptäcka nya saker, göra ”ovuxna” saker ibland osv. Att livet inte alltid varenda sekund måsta vara blodigt allvar
Då skall jag ställa en motfråga… Är det här med att vara vuxen så fruktansvärt viktigt. Är det inte viktigare att försöka fokusera på sig själv och ha kul i den mån det går?
Och hur definierar man egentligen en vuxen?
Förlåt om jag kommer med så krångliga frågor… jag i ett nötskal antar jag.