Jag har höjdskräck. Men inte bara vanlig höjdskräck. Som för de flesta andra är det vissa saker som är betydligt jobbigare än andra. Jag har t.ex. inga större problem med att vara uppe i höga torn. Och så länge jag har ett bra tag om kanten kan jag luta mig ut över balkongkanter, titta ner för stup och klättra upp för stegar. Så länge jag känner mig säker. Sådana saker blir bara jobbigt när jag inte känner mig säker, å andra sidan finns det en hel rad med saker som jag klarar bra i vanliga fall men är jobbigt om det inte känns säkert och det känns ändå som det är inom gränsen för det normala. När det gäller höjder är det mest en respekt för höjder, en vetskap om vad som kan hända om man trillar ner. Djupskräck, snarare än höjdskräck. Eller markskräck. Som Terry Pratchett beskriver mycket bra.

Jag drömmer sällan mardrömmar, du vet de där som gör att man vaknar med ett ryck, helt svettig och tårögd. Men när jag drömmer mer obehagliga drömmar, finns det ett par ständigt återkommande teman. En är att jag är väldigt upprörd, ilsken, arg och skriker på allt och alla. Jag antar att det är mitt sätt få ur mig saker som jag inte vill kännas vid under dagen. En annan är att jag har bråttom någonstans, men tusen saker att göra först och när jag väl är på väg är det som att röra sig i sirap. En mycket vanlig dröm i dagens samhälle, har jag förstått.

Men det är den tredje formen, som kan visa min form av höjdskräck. Den handlar om backar. Alla sorters backar, med en sak gemensamt. De blir brantare och brantare tills det inte går att komma längre upp och man börjar glida bakåt och då blir backen ännu brantare och det går inte ens hålla sig fast utan man åker bara ner ännu fortare. Ibland är det en backe som jag försöker gå/klättra upp för, ibland åker jag buss uppför en gata. Ofta kör jag bil på en bro utan räcken. Och ångesten är total.

Jag har svårt att åka skidlift. Mycket brant backe som du åker/släpas uppför. Lägg till ett par meter djup under dig, så förstår du kanske varför jag hade svårt för det.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att åka bergochdalbana. Jag klarar av såna för barn/pensionärer, åkte ett par stycken i USA, men hade lika svårt stå på benen efter varje gång. Värst är uppförsbacken på dem och såna med brant nedförsbacke vägrar jag helt. Åkte Lisebergs gamla bergbana i somras. Jag var tvungen stödja mig på Daniel på vägen ut och det tog en tio minuter innan jag ens kunde säga något. Hade jag kunnat skulle jag klättrat ut när vagnen kom ovanför trädtopparna, resten av banan kommer jag knappt ihåg något av. Men jag ska försöka åka igen någon gång. Jag ska. Någon gång.

Något annat på Liseberg som jag tycker är obehagligt är rulltrapporna. Vanliga är så korta att de inte påverkar mig något, men de på Liseberg är så långa och branta att det är svårt bara att kolla upp på dem. Det krävs ett extra krafttag för att faktiskt åka i dem.

Men, sånt där kan man undvika iaf. Svårare är det att undvika broarna, det skulle helt enkelt inte funka. Hjärtat hoppar några slag varje gång jag ser Ölandsbron och jag håller mig så nära mitten som möjligt om det är jag själv jag kör. Men då vet jag åtminstone innan att jag kommer tycka det är lite obehagligt. Värre är när det kommer helt från ingenstans. Som när spårvagnen skulle åka över Götaälvbron och jag plötsligt började hyperventilera och får använda all kraft jag kan uppbåda för att inte få panik. Nu åker jag där varje dag, men undviker kolla ut just när jag vet att bron ser som mest farlig ut. Väl uppe på bron är det absolut ingen fara.

De verkliga tillfällena är starkt kopplade till drömmarna. I drömmen är det mycket jobbigare än i verkligheten, men för varje dröm blir det värre när jag sedan ska göra något sånt på riktigt. Sådant som jag klarat av tidigare kan bli ångestladdat, för en himla dröm…

Finns det något som backskräck?

Andra bloggar om: höjdskräck, djupskräck, backar, skidlift, rulltrappa, liseberg, bergochdalbana, broar