Jag var lite orolig inför dagen idag. Igår var en pisstråkig dag, fram tills jag tog tag i mitt liv och begav mig hem till en kompis. Allvarligt, jag hade så långtråkigt att jag plockade fram både ångest och rädsla av bara farten. Kom på mig själv med att inte våga blunda när jag duschade, för tänk om det kom in någon genom dörren utan att jag såg det?
Så jag såg inte fram mot ytterligare en dag här hemma.
Det slapp jag.
The Boss på Isolda ringde och undrade om jag kunde komma ut till lagret snarast möjligt. Har sökt sommarjobb där och droppat att jag hade lite lugnt redan nu. Så jomen visst. Missade precis en buss ut, så fick leta upp några andra bussar och gå ett par kilometer i slutänden (måste ha bil om jag ska jobba där i sommar!) men kom dit och det kändes lite som att komma hem.
Att fyra månader kan vara så lång och så kort tid på en gång.
Det var lugnare. Betydligt mer ordnat. Det automatiska bansystemet var på utbyggnad.
Men allt fungerade som vanligt. Eller, allt fungerade INTE som vanligt. Fyra månader och det är fortfarande samma fel som inträffar? Som att komma hem, med andra ord. :)
Istället blir skolarbetet lidande. Fick äntligen svar från läraren på frågorna jag hade och ska sitta med det imorgon, då jag inte behövde maila in förrän då.
Mer detaljer från mitt liv imorgon. Då vaknas bullbak med girlsen. :)
