Psykologer gillar analyser.
Om du nu inte visste det.
Och grupparbeten.
Och tjocka tegelstenar till böcker.
Vi har fått ett grupparbete att göra, började igår, ska vara klart på onsdag. Fick en liten berättelse/situation som vi skulle fundera över och skapa frågeställningar kring. Sedan skulle vi förklara och förstå dessa med hjälp av kursboken (som är en tung beskrivning av de största ämnena inom psykologi = lite om allt och mycket lite om något särskilt) och ev. annan inhämtad information. Sedan sammanställa ett paper på sådär 4 sidor. FYRA sidor analys utifrån några få rader. *sich*
Men men, vi har kommit igång riktigt bra i vår grupp, analyserat och undrat och plockat ut precis ALLT från kursboken som kan vara användbart. Överanalys? Nähä, menar du det?!? Egentligen är jag fortfarande irriterad på att vi får till uppgift att försöka få ut så mycket som möjligt av alldeles för lite (finns ingen bakgrund alls t.ex. till situationen, det kan vara precis vad som helst ju..) och förmodligen kommer precis allt vi får fram vara helt fel mot vad det egentligen var, men det får vi aldrig veta. Men de andra i gruppen håller andan uppe så det känns ändå bra. Jag gör min bit av jobbet och bidrar till arbetet i gruppen också och försöker låta bli tänka på att jag inte tycker om den. Måste nog vänja mig vid sånt här..
Dessutom: det finns inga rätt eller fel. Om du trodde det. Det finns tydligen lika många sanningar som det finns människor. Blir man en sämre psykolog om man inte håller med läraren?
Andra bloggar om: psykologi, student, psykologstuderande, psykolog, analys, grupparbete
Håll inte med läraren, ge honom någon ny vinkel på problemet att bita i istället. akta dig sen bara så det inte börjar ryka ur öronen på dig om du tänker för mycket, använd magkänslan.