Jag är verkligen sämst på att plugga. Imorgon har vi ett examinerande seminarium i en grupp på 10 pers. Ämnet är Utvecklingsteorier och vi har fått sju frågor i förväg som vi ska kunna svara på och diskutera kring. Stort ämne, men frågorna gör att det till största delen kommer vara ganska avgränsat. Men eftersom det är examinerande bör man ju lämpligen ha läst och ha ganska bra koll på litteraturen, för säkerhets skull. Hm, läst har jag iaf gjort… Och frågorna har vi diskuterat om i gruppen, så det behöver jag inte heller göra.
Men det känns inte som att jag kan det. Jag kan väl säga en del om teorierna, men får inte riktigt grepp om dem. Vi har haft föreläsningar kring de flesta, men eftersom det var typ åtta föreläsningar under förra veckan, så blev det mest rörigt. Jag kommer ihåg lite här och lite där, men jag vet inte riktigt vad som tillhörde vad. Men ja, då är det ju bara sitta och läsa kursboken och kolla igenom alla papper (våra lärare är jätteduktiga på att dela ut åhörarpapper, du behöver knappt skriva något alls själv..) och kanske lite skriva lite själv, så blir det väl bra?
Tja, försök säga det till mig.. Det känns som att jag kan tillräckligt för att få godkänt på seminariumet och då har jag svårt hitta motivation för att lära mig mer än det jag behöver. Jag har ändå sitta ganska mycket i helgen. (Eller, ja, några timmar varje dag iaf..) Himla gymnasiefasoner. Jag ska ju bli psykolog. För att bli en sån räcker det inte med att bara lyckas knipa åt sig godkänt på alla examinationer.. Det krävs liiite mer och en bra början är ju att faktiskt kunna grunderna som alla dagens teorier och studier kring barn och utveckling bygger på. Man ska kunna sin historia och sin nutid. Eller hur?
Ändå fastnar det inget, när jag väl lyckats slå mig ner med böckerna. Det går in genom ögonen och ut genom röven öronen.
Jag tänker bara på Daniel. Han kommer hem imorgon. Och han ska sova här en natt. Det har varit en lång vecka. Nittion timmar kvar.
