Jag läser nu andra terminen på psykologprogrammet i Göteborg. En återkommande fråga jag får är varför jag vill bli psykolog. Det finns nog tusen svar på den frågan, men jag har efter lite funderande kommit fram till det här:
Det är en kombination av två saker hos mig. Det ena är att jag älskar människor. Alltså älskar, som i att jag känner väldigt mycket för/med människor, inte som i att jag stortrivs med en massa människor omkring mig. Jag har därför en mycket positiv människosyn, jag vill så gärna se det goda i var och en. Jag försöker se det gudaskapade som jag tror finns i varje människa och detta gör det omöjligt att inte älska människor. Det är inte samma sak som att tycka om eller komma överens med alla. Älska är något helt annat.. Men kärleken gör att jag vill hjälpa människor. Jag vill att de ska må en smula bättre och kunna se sig själv som jag ser dem.
Det andra är min sociala inkompetens och låga självförtroende. Jag tror mig helt enkelt inte om att kunna hjälpa andra. Jag inbillar mig att en fem år lång utbildning ska ge mig det stöd jag behöver ha i ryggen för att kunna hjälpa dessa som jag älskar. Jag inbillar mig att jag som färdig psykolog ska vara tillräckligt utrustad med metoder och teorier för att känna mig säker på att jag faktiskt klarar av att hjälpa någon annan.
Patetiskt, visst är det? Som att jag inte skulle kunna göra något för andra redan idag… Jag tröstar mig med att jag om fyra år och två månader kommer kunna hjälpa de som andra vardagshjältar inte har kunnat hjälpa än. Men kan vi inte alla komma överens om att hjälpa de som är oss nära nu, så jag slipper göra det sedan?
Andra bloggar om: psykologi, psykolog
Jag funderar på när ditt självfortroende egentligen försvann… När du var 6-7 år var du en MYCKET social och självsäker tjej som älskade att vara medelpunkt. Var det skolan som inte lät dej vara sådan eller var det vi här hemma som tog ifrån dej det? Simon har ju fortfarande en stor del kvar av sitt självförtroende även om lumpen dämpade det. Kram.