SolSara

Alla inlägg i ‘Film, Böcker & Musik’

Två av fyra sånger vi dansade till i helgen. Ett tjugotal barn, 6-24 år, dansade till Guds ära. Härligt. Synd bara att träd-sången inte fanns på YouTube. En trevlig liten trudelutt där halva dansen bestod av att de yngre klättrade i träd (=stora killar.) Glädjen fick knappt plats i salen, från stora som små. :) Ja, man får dansa i kyrkan. Som tur var, för jag har varken sångröst eller musiköra. Men se dansa, det känns som mitt sätt att lova Gud.

Läs även andra bloggares åsikter om lovsång, lovsångsdans, dans, kristina från duvemåla, gud, newsboys

Det är ett elände att vara psykologstudent. All njutning av en vanlig hederlig populistisk bok eller film förstörs. Där sitter jag, helt inne i boken/filmen och helt plötsligt säger/gör huvudpersonen något som är ett praktexempel på vad det nu är som vi för tillfället går igenom.

En av kursböckerna jag precis har läst är Managed Heart av Arlie Russell Hochschild.

För den som är intresserad så är Vattenmelonen av Marian Keyes en 500 sidor lång studie i hur vi medvetet behandlar och ändrar våra känslor.

En oväntad semester av samme författare avhandlar teman som gruppterapi (förra kursen) och psykodynamisk teori.

Sista chansen och En sushi för nybörjare står och väntar i bokhyllan. Jag vet inte om jag vågar. Undrar om det finns någon pop-skräp-men-ändå-bra roman som klarar sig undan mitt analyserande öga?

Andra bloggar om: marian keyes, managed heart, känslor, psykologi, skräplitteratur

Kommer ni ihåg Large Hadron Collider?

Tidningarna fick oss att tro att världen skulle gå under den 10 september. Det visade sig att de bara startade upp maskinen det datumet, själva kollideringen skulle ske senare. Men innan dess blev de tvungna att avbryta det för att några magneter strulade. Visserligen invigdes LHC officiellt för ett par dagar sedan, men maskinen ligger i vintervila. Så det blir först i vår som vi slukas upp av vårt eget skapade svarta hål. ;)

Egentligen är jag inte så intresserad av fysik, men sådant här tycker jag är kul. Stringteori och andra dimensioner osv. Men det är ju så krångligt att förstå! Våran föreläsare i vetenskapsteori hävdade att människans hjärna egentligen inte är utvecklad för något mer avancerat än att meta abborre. Jag är beredd att hålla med. Men vill du ändå ge det ett försök, så vill jag tipsa om en mini-TV-serie som har hjälp mig att förstå lite av det som vi egentligen inte kan förstå.

Den är dessutom helt laglig. Om någon nu skulle bry sig om det i de här tiderna. :)

NOVA – The Elegant Universe

Andra bloggar om: lhc, stringteori, andra dimensioner, universum

Jag och Daniel avslutade gårdagen med att se Robin Hood – Prince of Thieves. Värd att se minst en gång. Jag har sett den två.

Andra bloggar om: bryan adams, robin hood

Jag och Daniel funderade lite på att gå på bio igår. När vi precis lagt ner idén ringde en av hans kompisar och undrade om vi ville hänga på när de skulle se Cloverfield. Visst, det var ju bara att hoppa på. Såå hemsk kan den väl inte vara?

Det var den. I en och en halv timme satt jag på helspänn och blinkade knappt. Tänk, om man missar något.. Jag ska inte se sånt här, mår fysiskt dåligt. Och ju bättre gjord film, desto värre blir det. Den här var ruskigt välgjord.

Men från början.

Cloverfield handlar om ett gäng unga människor, en handburen kamera och något stort och farligt som plötsligt börjar massakrera Manhattan. Hud, som skulle dokumentera avskedsfesten för sin polare Rob, får istället dokumentera deras kamp för att ta sig och sina kära i säkerhet. Och vi får följa allting genom denna kamera. Det skakar och låter och vinklas åt alla möjliga håll. Ett par gånger får man se saker man önskat att man slapp, andra gånger vill du inget hellre än vrida på kameran ett par grader så du kan få se vad som händer vid sidan om.

På sätt och vis är det en klassisk monsterfilm, å andra sidan är det något helt nytt. Mycket sevärd om du kan hantera den sortens spänning. Ligger du i gränszonen som jag, så tänk en gång till. Och vet du att du är känslig, låt bli. Det finns betydligt behagligare filmer på bio just nu. Guldkompassen var faktiskt bra. :)

Då mr D hade jobbmöte, så fick jag själv fixa min extra födelsedagspresent. Klockan 9.00 idag släpptes biljetter till Bruce Springsteen-konsert på Ullevi den 4 Juli. 9.45 kom jag äntligen in på ticnets sida och då var alla biljetterna slut.

*suck* Det var ju värt ett försök…

Jag surfade runt lite på Ullevis hemsida i hopp om att det skulle dyka upp några glömda biljetter någonstans. Till min stora glädje lägger de under tiden in en notis om en extra konsert! :-D Snabbt tillbaka till ticnet, men där har de inte fått upp det än. Jag väntar, klickar runt lite, uppdaterar och runt 10.00 så finns den där!

*Halleluja*

Tog bara ett par minuter innan jag fick beställa, så den 5 Juli ska jag och mr D till Göteborg för att se The Boss Live! *yay*

Bruce Springsteens officiella hemsida

Andra bloggar om: bruce springsteen, springsteen, ullevi

.. räddningen för en ensam Sara.

Det var bara ett par år sedan jag såg mitt första Vänner-avsnitt. Förstod direkt vad folk fastnade för. :-) Men fram tills Råslätt hade jag aldrig tillgång till fler än tre kanaler, och när jag väl hade det, så hade jag inte tid sitta vid TV:n längre..

Så när jag flyttade in hos Daniel, så började vi se på Vänner tillsammans. Från avsnitt ett. Men redan efter ett par avsnitt så började jag titta själv när jag åt frukost osv. Daniel har ändå redan sett alla. Är någonstans på säsong två nu, Rachel och Ross har äntligen lyckats få till det.. :-) Vet ju lite hur det slutar, men det är ändå lite spännande.. :-)

Nedräkningen har startat

Jag vet inte varför en del blir så förvånade när jag berättar att jag är ett stort fan av Star Trek Voyager. Har inte folk sett det eftersom de reagerar så? För alla som sett det, borde inse att det är en serie som passar mig utmärkt, särskilt när jag började titta på det vid ganska unga år. Följde det så gott det gick när det visades på SVT och för två år sen tittade jag igenom hela serien från början till slut.

Igår hade jag och braidsmamma (äh, Jakob..) ett mini-maraton med Voyager. Tog det under en kväll eftersom ingen av oss egentligen hade möjlighet ta en hel dag någon gång närmsta tiden. Eftersom jag tack vare min snälle bror just nu har tillgång till ALLA Star Trek (ALLA som i ALLA, filmer och serier och hela köret,) så tog vi det lite halvt improviserat vilka avsnitt vi skulle se, även om båda hade kollat in favoriter sen innan. Resultatet blev:

Bride of Chaotica!
Non Sequitur
Blink of an Eye
Relativity
Distant Origin
Author, Author

Tror det var alla. :-) Men det finns gott om guldklimpar, så får jag lite tid över nån mer gång så ser jag gärna ett par till.

Andra bloggar om: star trek

I vårt lunchrum har vi en stor platt-TV. Krävs inte allt för mycket tankeverksamhet för att ni ska förstå att den alltid är påslagen. Vi har fikarast 15.30-15.45. på de tider jag jobbar just nu. Alldeles perfekt, för just under denna tiden går en av mina favoritkomedi-serier på fyran.

Tredje klotet från solen.

Vi har under vintern fått underhålla oss med div. olika serier och program som ska föreställa roliga (TV-tablån ändras lite då och då..) men det är först nu som vi sitter och skrattar så vi kiknar i soffan. Och det gäller alla, inte bara jag. Det här är verkligen så himla kul! Enkel, barnslig och lagom låg humor spelad av tillräckligt bra skådespelare. Japp, det går hem hos mig. Så om du får kraftiga nostalgikänslor av detta föreslår jag att du kollar in TV4 lite lagom sådär på eftermiddagen. Och om du aldrig ens hört talas om detta program föreslår jag att du gör detsamma, för du har verkligen missat något.

Okej, här kommer det första av de utlovade inläggen. (Bra med sovmorgon ibland, typ alla andra lediga stunder är jag antingen för trött för att blogga, eller ute på äventyr med Daniel och/eller vännerna..)

Jag använder min telefon som mp3-spelare. Funkar tillräckligt bra, om vi bortser från att det är lite dålig täckning inne på vissa delar av lagret, vilket i sin tur ger att musiken pausas automatiskt om man står på fel ställe. Dessutom ska jag köpa nya lurar när jag hittar några jag vill ha, de vanliga klassiska snäckorna är inte direkt de bästa för mina öron. Nog om det. Minnet är iaf på 1 GB, så det får plats hyfsat antal låtar. Dessa artister finns på telefonen just nu:

Himla massa låtar:
Lars Winnerbäck
2 skivor:
Soundtrack of our Lives
1 skiva:
Dixie Chicks
Johnny Cash
Coldplay
Braveheart
Enya
Casting Crowns
Evanescence
Inte riktigt så många låtar:
Foo Fighters
Chess på svenska (minnet blev fullt, annars hade jag lagt in två hela skivor, får ta det nästa gång)
U2
Bryan Adams
Sister Hazel
1 låt:
Mercy Me

Jag föredrar att ha flera låtar av samma artister inlagda, för det är behagligare lyssna på samma sorts musik under en längre stund, än om det byter hela tiden.. Dessutom försöker jag uppdatera listan lite då och då, så jag inte lyssnar på samma musik i flera veckor. Går lite sådär med det, eftersom jag så sällan sitter en längre stund vid datorn. *hmm*

Åh, bye the way, jag har världens underbaraste pojkvän.. Ja, jag vet, det låter sådär sötsliskigt och romantiskt och *brr* som inte är riktigt jag, men just nu känner jag mig sån. Jag må vara kär, men inte så blind att jag inte ser vilket kap jag fått, på riktigt (och inte bara för att jag är kär.) :-P Jag menar, en kristen halvskotte som är lite tokig och har ett underbart leende, älskar att spela spel och tycker om att fundera, vad mer kan man önska sig? *love*

Andra bloggar om: musik, mp3, pojkvän, favoriter

På stället där jag jobbar nu så spelas det musik vid rullbandet och det hörs till ett av de två lagerna. Det skiftar mellan radio och skiva. En ny låt börjar och efter redan ett par takter känner jag igen både låt och artist. Har nu glömt vilken låt det var, men det var Lars Winnerbäck. Inte nog med det. Jag log och började nynna med.

Hujedamej.

Visserligen har jag utsatt mig själv för Winnerbäck frivilligt på sistone. Måste ju lixom finnas en anledning till att så många av mina vänner gillar hans musik. Men har det redan gått så långt att jag också uppskattar den? Har funderat i flera dagar hur det kommit sig att jag plötsligt är så positiv. Hittills har jag kommit fram till de här möjligheterna:

1. Det man känner igen uppskattar man. Jag har lyssnat en del på Winnerbäck -> Känner igen Winnerbäcks låt -> Positiv upplevelse.
2. Jag har fallit för grupptrycket och börjat tycka om samma musik som många av mina vänner.
3. Jag har plötsligt blivit en mycket mogen människa som klarar av att hantera deppmusik utan att bryta ihop.
4. Winnerbäck har kastat en magisk fötrollning över mig (och alla andra) så att jag ska börja tycka om hans musik.
5. Mitt tidigare motstånd mot Winnerbäck var orealistisk och inte helt genomtänkt. (Fast den går inte, jag har lyssnat, ofrivilligt, på Winnerbäck tidigare och inte uppskattat det en sekund ändå..)

Helt ärligt så tror jag att det är 3 som stämmer, med ett uns av 1. För min största invändning mot Winnerbäck har inte varit musiken i sig, utan att det är så deppigt att jag inte klarat av det. Men nu så går det tydligen fint. Tiderna förändras. Och jag med..

SolSara om Lars Winnerbäck, 25 Juni

Andra bloggar om: lars winnerbäck

Jag brukar inte hoppa av lycka för något jag hör på radion, men det gjorde jag nu i veckan. Hade på radion på Mix Megapol – Önsketimmen eller vad det nu heter mitt på dagen. In ringer en kille och vill höra Russin. Russin!!! Fattar ni? Nej, jag antar att ni som inte hört låten inte fattar ett dugg. Detta är alltså min favoritlåt från banden med Trolles Trafikskola, som jag varit ett stort fan av sedan jag hörde de första banden för väldigt länge sedan. Just bandet där Russin är med hörde jag för första gången för fyra år sen, men Russin klev redan vid första lyssningen rakt in på förstaplatsen och ligger där fortfarande.

Så ni förstår att jag både hoppade och skuttade i flera minuter och var tvungen att ringa brorsan mycket spontant. Han förstörde stämningen lite med att säga att han redan hade hört den på radion tidigare, men vadå, det var nytt för mig. Det är så dags att Trolle blir rikskändis och inte bara hyllas av några vilsna ungdomar. Michael B. Tretow är grym.

Har du fortfarande inte hört låten så går det utmärkt att googla och hitta den (ganska olaglig) på flera ställen..

Börjar verkligen allvarligt fundera på att skriva ner åtminstone sångtexterna och göra dem allmänt tillgängliga. Någon som vet en laglig lösning på det? Det är väl tillåtet att dela med sig av sångtexter privat mellan sig? Så det borde gå om jag skulle få mailadress till en som vill ha och skickar manuellt? Fast först måste jag ju skriva ner texterna iofs…

Andra bloggar om: trolles trafikskola, tretow, mix megapol

1) En bok som förändrade ditt liv?
Kärlekens fem språk av Gary Chapman. Ingen roman, men den la ett och annat tillrätta för mig. Jag hoppas på att den ska fortsätta förändra mitt liv, så att den i slutändan också förändrar livet för dem runt omkring mig. Fantastisk bok, borde läsas av alla egentligen. :-)

2) En bok du läst mer än en gång?
The Ropemaker av Peter Dickinson. Första riktiga fantasyboken jag läste och som jag blev helt förälskad i. Kommer förmodligen döpa en dotter efter huvudpersonen någon gång i framtiden.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Bibeln. Den tål att läsas och funderas över om och om igen. Läs den ett helt liv och du har fortfarande inte hittat alla skatter i den. Hmm. Det kanske var den jag borde tagit på plats ett…

4) En bok som fick dig att skratta?
Alla böckerna om Skivvärlden av Terry Pratchett. Varenda en av de böckerna jag läste fick mig iaf vid minst ett tillfälle att mer eller mindre gapskratta. Fantastiskt. Annars är Janet Evanovichs Stephanie Plum-serie inte så dum heller om man vill ha sig ett gott skratt. :-D

5) En bok som fick dig att gråta?
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Hon lyckades med att sätta ord på känslor som jag knappt visste fanns. Likadant med Jag saknar dig! Jag saknar dig! av Peter Pohl. Om jag någon gång kommer skriva en bok, kommer den bli något i den här stilen. Det är enda sättet jag kan skriva på.

6) En bok du önskar hade skrivits?
Allt ordnar sig till slut – boken om SolSaras liv to be.

7) En bok som inte borde skrivits?
Har faktiskt inte läst någon som varit så illa att den inte borde skrivits och jag är inte korkad nog att uttala mig om någon bok som jag inte ens har läst.. Fast iofs har det blivit ett par kursböcker som man velat slänga ut genom fönstret redan efter första sidan. Men det kanske finns någon annan som uppskattar dem, så de borde nog skrivits ändå..

8) En bok du just nu läser?
The Ropemaker, se 2) Till skillnad från många andra tydligen så har jag nästan aldrig mer än en bok åt gången. Och läser ut 99,9 % av böckerna jag påbörjat. T.o.m. Covenant-böckerna, trots att jag redan efter ett par kapitel mådde dåligt och hade obethagliga drömmar i flera månader efter att jag läst ut sista delen. Äh, det hörde visst inte till frågan. *ursäkta*

9) En bok du tänkt läsa?
Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Den har stått på ska-läsas-listan länge nu. Måste ta tag i det snart.

10) Skicka vidare till fem andra bloggare!
Tobbs är väl på? Annars är jag lite nyfiken på Saras boklista också. Hon borde ju ha lite att säga efter sina studier. :-) Och Mattias behöver tydligen hjälp för att hålla igång bloggandet. :-P Men jag orkar inte skicka vidare. Vill man skriva så gör som jag, sno listan och skriv utan utmaning.

Andra bloggar om: böcker, bokutmaning, bloggosfären

Not good. Förkylningen verkar bli värre för varje timme som går, typ. Lite lättare just nu åtminstone. Hoppas och ber på att det ska vara helt borta imorgon, men det är nog inte så troligt. Antingen är jag lite småförkyld eller ordentligt sjuk. Inte ofta något mittemellan. Orkar inte vara sjuk nu, jag måste söka jobb. Men å vad lätt få skrivet ett fint och snitsigt “personligt brev”, när man inte ens kan tänka klart. För att inte tala om ringa och presentera sig som en duktig flicka, när det känns som att någon tryckt in en massa bomull på möjliga och omöjliga ställen i huvudet. Jag känner mig motarbetad.

På fredag ska jag mjölka morgon.
På lördag ska jag på en vigsel samt hoppas på att kunna träffa kompisar.
På söndag ska jag åka iväg på läger.

Inte vara sjuk nu.

Om inte annat talar min filmkonsumtion om att det är så ändå. När jag inte ens orkar sitta vid datorn så är det illa. När jag inte ens känner en önskan om att sitta vid dator, då är det inte bra. (Eller jättebra, om anledningen är att jag är kär eller har något annat kul på gång som är mycket intressantare, men så är det inte nu.) (*snörvel*)

Filmerna var det. Började med Finding Neverland när jag hade vaknat, direkt följt av Kate & Leopold. Den första mycket bra, den andra sådär romcom-gullig som jag gillar. I lagom mängd iaf. Den första helt ny för mig, den andra har jag sett slutet på innan, så kul veta hur allt började. :-) Sen blev det en stund vid datorn samt laga och äta middag. Tillbaka till soffan och The Weatherman. Nicholas Cage är en favoritskådis, men han spelar sällan i filmer jag gillar. Den här var, äh, okej. Blir nog bättre om jag ser den en gång till när jag är lite klarare i huvudet och kan fundera lite mer. Efter det fick syrran välja en film, någon som jag sett, så jag skulle kunna somna. Valet föll på Finding Neverland. Tja, jag hade ju tänkt se om den någon gång så..

Betyg: :!::!::!::!:

Jag har inte sett denna film tidigare. Varför detta vet jag inte riktigt, jag har väl misstänkt att den är för lång och inte min smak helt enkelt.

Så nu när SVT2 valde att visa director’s cut som är nästan fyra timmar lång, så bestämde jag mig att ge den en chans. Jag betraktar mig själv som ganska vuxen och mogen nu och det måste ju finnas en anledning till att den blivit näst intill en kultfilm.

Jag kan börja med att säga att jag inte somnade under hela filmen. Bara det innebär ett högt betyg, det handlar ändå om en väldigt lång och ibland ganska händelselös film som sågs under kvällstid i ett mörkt rum och nedkrupen i en soffa. Det måste alltså innebära något.

Det är en intressant film. Jag har alltid gillat indian- och västernfilmer där det händer mer än att amerikaner dödar indianer och indianer dödar amerikaner. (Dr Queen, någon?) Och det känns som att den är äkta, att den försöker beskriva det som det var, istället för att bara göra en storsäljande film. Den är mycket välgjord, det känns genomtänkt och Costner är grym både som skådespelare och regissör.

Vad den handlar om? Löjtnant John Dunbar (Kevin Costner) posteras ute i gränslandet. Ensam, då de som var där innan har gett upp hoppet om hjälp från armén och har övergett stället. Efter ett tag börjar han och siouxindianerna som bor där söka kontakt med varandra och det blir en allt djupare vänskap. Filmen handlar om skillnaderna mellan vita och indianer och vem som egentligen har rätt till landet. Den handlar om kulturkrockar, nya upplevelser och ett annorlunda sätt att leva.

Risken med sådana här filmer är att indianerna glorifieras och alla vita blir bovar. Och det är ganska ofrånkomligt att det sker även i den här filmen. Den enda amerikanska soldat som verkar lite vettig är just löjtnanten själv. Men ändå så försöker filmen visa även de sidor av indianerna som kanske inte är så vackra. Indianer som dödar familjer, indianer som dödar vita (om än motiverat), indianer som dödar varandra. Precis som soldaterna. Det är inte smärtfritt för Dansar-med-vargar att vänja sig vid tanken på att indianerna dödar hans folk och det är först i slutet av filmen han upptäcker att det känns helt okej att kämpa sida vid sida med dem mot de vita.

Jag är lite känslig för blod och dödande, men jag antar att det är oundvikligt om man ska göra en realistisk film i den här genren. Och det var ändå inte så mycket så att jag satt och blundade halva tiden som i en del andra filmer. Ett litet minus, vissa bilder är svåra att tränga bort, men det är inget som en mindre känslig person behöver bry sig om. Annars kan jag inte komma på särskilt många saker som ger minuspoäng. Att det ändå inte blir maxbetyg (5) beror helt enkelt på att jag inte fick känslan av “ååhh, grym film, måste jag se igen, helst imorgon!” Som film är den helt fantastisk, den går bara inte ända fram till mig. Men fullt sevärd, jag kommer med all säkerhet se den igen. Kanske bara inte imorgon eller ens nästa år.

Andra bloggar om: dansar med vargar, dances with wolfes, film, recension, filmrecension

Betyg: :!::!::!:

Trots att de enda som talat om för mig att tvåan är riktigt bra har varit fjortisar (i någon form) så bestämde sig jag och brorsan att ta en sväng ner till Växjö och se denna efterlängtade uppföljare.

Jag gillar ettan. Verkligen. Det krävdes att se filmen några gånger för att jag skulle kunna komma över det där med skelett och sånt, men som film var den bra redan från början.

Hade inte så höga förväntningar på tvåan och det var nog tur. För den klarade faktiskt av att precis nå upp till de förväntningar jag trots allt hade. Scenerna är snygga, både scenografiskt och i klippning. Depp och Bloom är lika fina som alltid och även om jag inte förstår all uppståndelse kring Knightley så börjar jag uppskatta henne som skådespelare. Trots att filmen är två och en halv timme lång så händer det hela tiden något och handlingen är ständigt i rullning framåt. Jag hann inte bli uttråkad någonstans.

Det jag saknade mest från ettan var de rappa kommentarerna, särskilt från Captain Jack Sparrow. Klart att det fanns några där, men de räckte lixom inte till. Och utan en god dialog så blir det inga toppoäng från SolSara. Jag vill ha drama, handling, känslor och dialog. Det kan inga peta-på-varandra-med-svärd-och-skutta-runt-i-en-ruin-scener i världen väga upp, hur fina pojkar det än är.

Vilket för oss till det andra stora minustecknet. Det här en film med specialeffekter. Strider, kostymer och en hel del datoranimationer. Om vi bortser från att alla rollfigurer borde varit döda tre gånger om redan efter en halvtimme, så blev det bara alldeles för mycket för mig. Jag är inte intresserad av varken slemmiga, döda gubbar eller jättemonster. Jag vill veta vad Jack känner och hur Will tänkte när han såg.. Ja, nu ska jag inte säga vad, ifall du nu inte sett filmen.. Jag vill veta alla de där små sakerna som leder fram till den här handlingen. Var det bara jag som inte riktigt hängde med på varför allting hände som det gjorde?

Ytterligare en sak är det faktum att det kommer en tredje film. Något man inte kan undgå att förstå när man ser slutet på tvåan. Faktiskt, jag hade hellre sett att de klippt filmen tio minuter tidigare. Vilket hade varit ett mycket förutsägbart och självklart slut, på gränsen till tråkigt. Men jag hade tyckt det var bättre än det som var nu. För det är ingen spänning kvar alls nu. Nu vet vi hur trean kommer börja, vad den kommer handla om och, om inte hela, så åtminstone delar av hur den slutar. Hur kul är det på en skala?

Triologin har blivit jämförd med Matrix och jag ser precis varför. Vill man så visst, då kan man se alla tre filmerna för sakens skull. Men det räcker gott och väl med bara ettan ståendes i videohyllan. De andra är hyggliga försök att dra ut på historien och tjäna lite extra kosing på en grym storfilm. (Ja, jag vet, det var troligen planerat från början att det skulle bli flera filmer, men det känns så ändå..)

Men man kan stå ut med mycket för att få njuta av lite Captain Jack Sparrow. :-)

Andra bloggar om: pirates of the caribbean, dead mans chest, död mans kista, film, recension, filmrecension