SolSara

Alla inlägg i ‘Psykologi’

Obs: att läsa kommentarerna innan man gjort testet räknas som FUSK!

Vi pratar om uppmärksamhet i skolan och jag tänkte därför utmana er till ett litet test.

Kolla noga på videoklippen nedan. Räkna antalet passar som sker inom laget som har vita tröjor. Lätt? Inte särskilt, du får titta ordentligt för att inte missa någon.

Börja med att kolla på video 1. Den är svårast, men det är originalet och jag gillar den bäst.

Kolla sedan på den här och testa en gång till.

Skriv gärna hur många passar du fick det till i kommentarerna, jag har svaret till båda. :)

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, uppmärksamhet, inattentional blindness

Det är ett elände att vara psykologstudent. All njutning av en vanlig hederlig populistisk bok eller film förstörs. Där sitter jag, helt inne i boken/filmen och helt plötsligt säger/gör huvudpersonen något som är ett praktexempel på vad det nu är som vi för tillfället går igenom.

En av kursböckerna jag precis har läst är Managed Heart av Arlie Russell Hochschild.

För den som är intresserad så är Vattenmelonen av Marian Keyes en 500 sidor lång studie i hur vi medvetet behandlar och ändrar våra känslor.

En oväntad semester av samme författare avhandlar teman som gruppterapi (förra kursen) och psykodynamisk teori.

Sista chansen och En sushi för nybörjare står och väntar i bokhyllan. Jag vet inte om jag vågar. Undrar om det finns någon pop-skräp-men-ändå-bra roman som klarar sig undan mitt analyserande öga?

Andra bloggar om: marian keyes, managed heart, känslor, psykologi, skräplitteratur

It was so much easier to blame it on Them. It was bleakly depressing to
think that They were Us. If it was Them, then nothing was anyone’s fault.
If it was us, what did that make Me? After all, I’m one of Us. I must be.
I’ve certainly never thought of myself as one of Them. No one ever thinks
of themselves as one of Them. We’re always one of Us. It’s Them that do the
bad things.

– (Terry Pratchett, Jingo)

Det här är en liten del av allt det vi läser om nu. Vi har gruppsykologi, mycket intressant. Och mycket, det är ett stort ämne att försöka klämma in på två månader. Vi verkar göra ett gott försök med det åtminstone. Presentationsövning, en halv vecka gruppövningar och seminarium avklarat. Nu är det bara gruppobservation i form av ett grupparbete, två dagar familjerollspel samt salstenta kvar. Dessutom en lång rad föreläsningar och 2000 sidor kurslitteratur.

Citatet ovan är ett exempel på flera teoretiska begrepp, såsom ingroup-outgroup bias (vi är bättre, de är sämre), social identitetsteori (jag tillhör en grupp och vi är bättre) och splitting (vi är helt igenom goda, de är fullständigt onda).

Andra bloggar om: psykologi, grupper, grupp, gruppsykologi, terry pratchett, jingo

Jag läser nu andra terminen på psykologprogrammet i Göteborg. En återkommande fråga jag får är varför jag vill bli psykolog. Det finns nog tusen svar på den frågan, men jag har efter lite funderande kommit fram till det här:

Det är en kombination av två saker hos mig. Det ena är att jag älskar människor. Alltså älskar, som i att jag känner väldigt mycket för/med människor, inte som i att jag stortrivs med en massa människor omkring mig. Jag har därför en mycket positiv människosyn, jag vill så gärna se det goda i var och en. Jag försöker se det gudaskapade som jag tror finns i varje människa och detta gör det omöjligt att inte älska människor. Det är inte samma sak som att tycka om eller komma överens med alla. Älska är något helt annat.. Men kärleken gör att jag vill hjälpa människor. Jag vill att de ska må en smula bättre och kunna se sig själv som jag ser dem.

Det andra är min sociala inkompetens och låga självförtroende. Jag tror mig helt enkelt inte om att kunna hjälpa andra. Jag inbillar mig att en fem år lång utbildning ska ge mig det stöd jag behöver ha i ryggen för att kunna hjälpa dessa som jag älskar. Jag inbillar mig att jag som färdig psykolog ska vara tillräckligt utrustad med metoder och teorier för att känna mig säker på att jag faktiskt klarar av att hjälpa någon annan.

Patetiskt, visst är det? Som att jag inte skulle kunna göra något för andra redan idag… Jag tröstar mig med att jag om fyra år och två månader kommer kunna hjälpa de som andra vardagshjältar inte har kunnat hjälpa än. Men kan vi inte alla komma överens om att hjälpa de som är oss nära nu, så jag slipper göra det sedan?

Andra bloggar om: psykologi, psykolog

Jag har kommit på vad jag vill bli när jag blir stor. En vis kvinna.

First sight – att kunna se det som faktiskt är där och inte det som man förväntas att se
Second thought – att kunna tänka om sitt eget tänkande och förstå varför man tänker och gör som man gör

First sight + second thought = en mycket vis kvinna. Eller, i Terry Pratchetts värld, en häxa.

Jag lyssnar just nu på “Wintersmith” på jobbet. Och funderar på om det inte är mer förvirrande än nyttigt att ha third thought – att tänka om sitt eget tänkande om det första tänkandet.

Second thought räcker. Att kunna inse att man blir manipulerad. Eller inse att man agerar ut en gammal smärta på en oskyldig person. Och så vidare. Tänk vad bra världen vore om alla kunde ha lite mer självinsikt.

Och first sight är inte så dumt det heller. Vi vanliga folk är alldeles för duktiga på att se vad vi tror att vi borde se. Tänk om vi kunde lära oss att ta bort allt som bara är yta och se det som faktiskt är där. Där vi ser människor och deras känslor för vad de är och inte för vad de verkar vara. Där vi ser att ilska egentligen kan vara rädsla och där upprymdhet lika gärna kan vara stor sorg.

Jag kommer ihåg ett sånt tillfälle och hur ont det gjorde. Min vän skrattade. Högt. Alla var överförtjusta över hennes galenskap. Och skrattade med henne, ju mer hon skrattade. Var det bara jag som såg paniken och ångesten bakom skrattet? Hon berättade senare. Förstod att jag hade förstått. Ibland gör det ont att se hur lätt människor låter bli att se och tänka. De bara gör och tänker vad de har lärt sig. Och tror att de har rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om terry pratchett, wintersmith, häxa, vishet, vis

Måste man bli tråkig för att vara vuxen?

Det verkar så, på kommentarerna som jag fick på mitt vuxen-inlägg. Konstigt. Den tanken la jag bort helt när jag var sexton och lärde känna Bloom. Hon lärde mig mycket om livet. Bland annat att det är fullt möjligt att vara mogen och vuxen samtidigt som man är barnslig och mest bara skojsar hela tiden. :)

Jag frågade Daniel om han var vuxen. Utan att avslöja svaret, så fortsatte vi diskutera kring det och kom väl fram till att vi tänkte ungefär samma om det. Vuxen är man när man vill och kan ta ansvar för sitt nuvarande och framtida liv. Så ja, vi är nog båda vuxna. Det innebär inte att vi inte kan sitta och nojsa som två småungar medans vi försöker klura ut vilka kroppsdelar vi kan, och inte kan, vifta på. Tänk, under hela den här tiden har jag inte vetat att han kunde vifta på öronen. Eller, har jag bara kort minne? Vet sen tidigare att jag kan glömma bort en del saker bara så där…

Daniels minne funkar också sådär. Någon gång under förra helgen sa han till mig att han den här helgen hade volleyboll-sammandrag. Däremot kunde han inte riktigt minnas vilken dag, men eftersom det brukar vara söndagar, så antog vi att det var så den här helgen med. Men icke. Tio i nio imorse ringde mobilen och tränaren undrade var Daniel höll hus. Så det var bara slänga sig upp, packa väskan och bre några mackor så han kunde komma iväg. Jag har tagit en lugn morgon och ska nu passa på plugga lite. Hoppas få tag på någon go vän att tillbringa eftermiddagen med och snart är han hemma igen. :)

Läs även andra bloggares åsikter om vuxen, ung vuxen, barnslig

Vi har pratat om tonårstiden i skolan den här veckan. Mycket om identitet. En intressant sak är psykologiteoretikernas entydiga åsikt om vikten av att som tonåring ha möjlighet till att prova på olika roller inför vuxenlivet, utan att behöva ta konsekvenserna av det. De behöver sitt eget utrymme för att kunna hitta ända fram. Intressant. Och visste du att bara ungefär hälften av 20-åringarna någorlunda har hittat någon form av stabil identitet? Intressant. Jag var tvungen ställa mig själv frågan, om jag tyckte jag var vuxen. Kom fram till att jag ända sen jag började Kortebo sådär, ansett mig stå precis på vuxensidan på gränsen mellan tonåring/vuxen, men fortfarande med en tå eller två i tonåren. Och det är snart 4 år sen. *hmm* Jag passar mycket bra in i den nya kategorin som man börjat prata om: ung vuxen (20-30 år) Inte tonåring, men ännu inte vuxen.

Är du vuxen? När blir man vuxen? Stora frågor.

Ungefär lika stora frågor som jag och en klasskompis pressade en stackars 14-årig kille på tidigare idag. Vi ska göra ett grupparbete kring tonåren där gruppen ska ha intervjuat fyra tonåringar i olika åldrar och olika kön. Våra områden blev “livsåskådning/värderingar” och “media och ungdomskultur”. Våran kille var duktig och svarade på alla frågor, trots att det vara flera djupa frågor som han själv inte ens hade funderat över egentligen tidigare. Ska bli spännande se vad de andra fått fram när vi ses på måndag igen. :)

För att koppla ihop dessa två topics: Jag har svårt se mig som helt vuxen, för jag har fått mig en föreställning om att man ska kunna hantera vissa situationer ganska bra för att få klassa sig som vuxen. Så om man är så nervös att man får ont i magen för att man ska träffa och prata med en okänd liten tonåring, där det dessutom är jag som ska styra, ja, då kan man väl knappast vara vuxen?

Andra bloggar om: psykologi, tonår, tonåringar, vuxen, ung vuxen

SvD: Tryggare kan barnen vara

Anknytningsteorin på Wiki

(Jag länkar ofta till Wiki. Inte för att de artiklarna alltid har rätt, läs alltid Wiki med kritiska ögon. Jag länkar för att det är enkelt och oftast hyfsat korrekt översikt. Dessutom går det att ta sig vidare till andra, mer eller mindre, relevanta artiklar kring ämnet.)

Det här har vi haft flera föreläsningar om i skolan. Boken som nämns är en av våra kursböcker. Kunde de inte bara gett oss den här artikeln? Det förklarar det enkelt och bra. Det enda som vi fått som inte ni får, är en 20 min lång videosnutt över ett test med “The Strange Situation” där vi tydligt kunde se den trygga anknytningen flickan hade till sin mamma. Gripande.

Andra bloggar om: anknytning, barn, the strange situation, psykologi

Vi har alltså börjat läsa utvecklingspsykologi nu och kommer göra det fram till juni. Kursen inleddes med det här klippet från Parlamentet. :)

Var det inte tillräckligt seriöst? Då hänvisar jag vidare till The Psychology Wiki – Development Psychology för en snabb översikt.

Tre månader känns plötsligt som alldeles för kort tid…

Andra bloggar om: psykologi, utveckling, robert gustavsson, youtube

Nu är jag hemma! :)

Daniel har varit och hälsat på mig första två helgerna. Lite otippat, jag var helt inställd på att jag skulle få åka hem nästan jämt för att vi skulle ses.

Men nu så var det min tur att äntligen få komma hem till Jönköping igen! Ja, jag vet, det är bara onsdag. Men vi blev klara med vårt grupparbete redan i måndags och har nu inget schemalagt förrän första tentan på tisdag. Vilket gav mig hela en vecka. Och plugga gör jag minst lika bra här som i Götet. :)

Igår var vi förbi Emka en sväng, blev ett bra gäng. De hade gjort en semletårta, *mm* Varför göra ett par små när man kan göra en stooor? Goa grabbar hon har börjat umgås med, och skönt träffa mina flickor igen.

Näpp, paus slut. Dags för mig återgå till kapitlet om motivation och emotion.

Vet du varför du gör och känner just det du gör?

Inte jag heller, men jag kanske vet om 5 år eller så…

Psykologer gillar analyser.

Om du nu inte visste det.

Och grupparbeten.

Och tjocka tegelstenar till böcker.

Vi har fått ett grupparbete att göra, började igår, ska vara klart på onsdag. Fick en liten berättelse/situation som vi skulle fundera över och skapa frågeställningar kring. Sedan skulle vi förklara och förstå dessa med hjälp av kursboken (som är en tung beskrivning av de största ämnena inom psykologi = lite om allt och mycket lite om något särskilt) och ev. annan inhämtad information. Sedan sammanställa ett paper på sådär 4 sidor. FYRA sidor analys utifrån några få rader. *sich*

Men men, vi har kommit igång riktigt bra i vår grupp, analyserat och undrat och plockat ut precis ALLT från kursboken som kan vara användbart. Överanalys? Nähä, menar du det?!? Egentligen är jag fortfarande irriterad på att vi får till uppgift att försöka få ut så mycket som möjligt av alldeles för lite (finns ingen bakgrund alls t.ex. till situationen, det kan vara precis vad som helst ju..) och förmodligen kommer precis allt vi får fram vara helt fel mot vad det egentligen var, men det får vi aldrig veta. Men de andra i gruppen håller andan uppe så det känns ändå bra. Jag gör min bit av jobbet och bidrar till arbetet i gruppen också och försöker låta bli tänka på att jag inte tycker om den. Måste nog vänja mig vid sånt här..

Dessutom: det finns inga rätt eller fel. Om du trodde det. Det finns tydligen lika många sanningar som det finns människor. Blir man en sämre psykolog om man inte håller med läraren?

Andra bloggar om: psykologi, student, psykologstuderande, psykolog, analys, grupparbete