SolSara

Alla inlägg i ‘Tankar & Åsikter’

Ibland blir jag så trött på påtvingade normer som helt saknar mening. Vår klass har t.ex. blivit pådyvlade luciatåget på instutionen. Vi blev förvarnade av fadderklassen redan för flera månader sedan, och för ett par veckor sedan sa de till på skarpen. Tydligen är det “tradition” att termin 2 gör det. So what? Säg till mig att jag, helt utan vettig anledning, SKA göra något, och jag vägrar. Hade någon faktiskt kommit och frågat, i god tid, så ja, kanske. Men inte nu. Några ställde naturligtvis upp. Själv drog jag hem till Jkpg redan igår kväll och hade en godtagbar ursäkt att inte ställa upp.

Att vara faddrar för nya klassen till våren är en annan sak. Behovet är uppenbart, och deltagandet känns mer frivilligt, eftersom man kan vara säker på att det alltid är några som ställer upp. Och det är inga krav på hur det ska bli utan våran klass får själva bestämma precis vad vi vill hitta på. Även om de äldre klasserna förväntar sig en fest framåt våren, är det vi som gör vad vi vill…

En annan sån där påtvingad norm som jag inte tycker om är att svensken (och alla andra nationaliteter??) inte under några omständigheter får diskutera sin privatekonomi med omgivningen. Möjligen för att berätta hur mycket man har förlorat på finanskrisen, eftersom detta är helt och hållet orsakat av samhället och inte eget sparande/investerande/slöseri. Och jag är så trött på att inte kunna säga till folk att jag är fattig och inte kan hitta på saker eller bjuda på en fin middag eller ge julklappar eller köpa de produkter jag egentligen skulle behöva för min hy eller ens gå ut och ta en lunch.

Ja, jag är fattig. Utan mr D hade det aldrig gått, för jag vill helst slippa jobba under terminerna. Jag har nog med plugg och relationer. Men frågan är vad som är mest stressande: att ständigt behöva fundera över pengar som inte finns eller att försöka få tag på jobb/hinna jobba. *suck*

Inte för att jag skulle kunna få ett jobb ändå i Göteborg i dessa tider…

Läs även andra bloggares åsikter om normer, lucia, fadder, ekonomi, fattig

Jag gillar föreläsare som har skrattrynkor. Det verkar så lovande.

Jag vill bli en vis kvinna med skrattrynkor. Amen på det.

Andra bloggar om: skrattrynkor, vis

Facket. Jag glömde Facket. Rent principiellt tycker jag att man borde vara med i både fack och A-kassa. För sin och andras skull. Jag är fortfarande med. Men det tar emot att betala 580 kr varje månad. Ge mig en anledning att inte gå ur under de månader jag inte jobbar? Även om det i längden kanske är en god investering, så är det alldeles för många kronor för en fattig student.

10 min senare:
Snabb surfning på nätet. Att jag inte gjort det tidigare. Det finns inte ens en anledning för mig att vara kvar. Som student kan jag ändå inte få a-kassa ens under sommaren. Och jag har ingen nytta av facket när jag inte jobbar. Så då var det klart. Bye bye Handels. Får jag jobb, så kan jag gå med igen.

Andra bloggar om: handels, facket, fackförbund, a-kassa

Likt en del av mina andra tankar, så kommer det här ursprungligen från Terry Pratchett. Jag kommer inte ihåg vilken bok det är, men jag är ganska säker på att det är i den där Commander Vimes träffar Lady Sibyl. I alla fall, här kommer våran teori:

Bara den som är rik, har råd att vara sparsam.

Sug på den du. Om du inte redan förstått den, låt mig lägga fram ett par exempel:

Jag behöver nya vinterskodon. Eftersom jag är “fattig” (nåja, med svenska mått mätt är jag det) så har jag inte råd att köpa några som kostar mer än 200 kr. Max. Och vi vet ju alla vad man får för skor/stövlar för det priset. Någon som är rik däremot, har råd att köpa ett par skodon för 700 kr. Detta är fullt tillräckligt pris för att få ett par högkvalitetsstövlar på rea (så länge man inte kräver att få ett märke på dem också.) Priset är högre, men dessa skodon av hög kvalité kommer i längden inte bara vara snyggare, utan dessutom hålla längre. Mycket längre. Ja, faktiskt, medan jag som är fattig kan bli tvungen att köpa nya skodon var och vartannat år, kan den rike traska runt i sina underbart sköna och välgjorda stövlar år efter år efter år. Den rike har därmed lagt mindre pengar på vinterskodon än den fattige.

En som är rik har råd att köpa stor frys (och har förmodligen plats för den också) medan den fattige (=jag) får dras med ett litet frysfack. Detta gör att när butikerna har kampanj på kött (som är dyr, men bra mat) så har den rike råd att köpa på sig ett stort lager. Den fattige kan köpa max ett kilo. Två, ifall den nyss har frostat av frysen. Men när den fattiges kött har tagit slut, måste denne (=jag) köpa kött till fullpris, eftersom inga butiker har kampanj på bra kött. Under tiden kan den rike glatt plocka av sitt stora lager, tills dess nästa kampanj dyker upp. Säg mig, vem har lagt ut mest pengar på kött i slutändan?

Två personer behöver en ny hushållsmaskin, välj själv vilken. En av dem är rik, en är fattig. Den fattige blir av sin ekonomi tvungen att välja en billig kopia, som med viss tur kan vara nästan lika bra som orginalet. Men mycket sällan är det. Den som är rik däremot, kan välja att köpa en dyrare maskin som har fått goda recensioner och som kommer fungera bra långt efter det att kopian förmodligen gett upp.

Den som är rik, har råd att köpa årskort på västtrafik. Den som är fattig tvingas till att köpa 90-dagars-kort. Eller, i värsta fall, 30-dagars-skort, därför att det helt enkelt inte finns medel nog för något av de andra. Men vem har efter ett år lagt mest pengar på sitt resande?*

Jag tror ni hajar…

*OBS: ungdomar (upp till 26 år) tjänar på att köpa 90-dagars-kort istället för årskort. Vuxna däremot sparar 2,76 kr/dag eller 945 kr/år (räknat på att man köper 4 90-dagars-kort under ett år.) Efter priser på Västtrafiks hemsida.

Andra bloggar om: rik, fattig, sparsam, terry pratchett, ekonomi, västtrafik

Jag har kommit på vad jag vill bli när jag blir stor. En vis kvinna.

First sight – att kunna se det som faktiskt är där och inte det som man förväntas att se
Second thought – att kunna tänka om sitt eget tänkande och förstå varför man tänker och gör som man gör

First sight + second thought = en mycket vis kvinna. Eller, i Terry Pratchetts värld, en häxa.

Jag lyssnar just nu på “Wintersmith” på jobbet. Och funderar på om det inte är mer förvirrande än nyttigt att ha third thought – att tänka om sitt eget tänkande om det första tänkandet.

Second thought räcker. Att kunna inse att man blir manipulerad. Eller inse att man agerar ut en gammal smärta på en oskyldig person. Och så vidare. Tänk vad bra världen vore om alla kunde ha lite mer självinsikt.

Och first sight är inte så dumt det heller. Vi vanliga folk är alldeles för duktiga på att se vad vi tror att vi borde se. Tänk om vi kunde lära oss att ta bort allt som bara är yta och se det som faktiskt är där. Där vi ser människor och deras känslor för vad de är och inte för vad de verkar vara. Där vi ser att ilska egentligen kan vara rädsla och där upprymdhet lika gärna kan vara stor sorg.

Jag kommer ihåg ett sånt tillfälle och hur ont det gjorde. Min vän skrattade. Högt. Alla var överförtjusta över hennes galenskap. Och skrattade med henne, ju mer hon skrattade. Var det bara jag som såg paniken och ångesten bakom skrattet? Hon berättade senare. Förstod att jag hade förstått. Ibland gör det ont att se hur lätt människor låter bli att se och tänka. De bara gör och tänker vad de har lärt sig. Och tror att de har rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om terry pratchett, wintersmith, häxa, vishet, vis

SvD: Borrelia kan orsaka svår cancer

Jag hade en släng av borrelia för tre år sen. Kommer jag få cancer nu?

Om jag inte hinner få en hjärntumör av allt mobilsnack med mr D först, förståss….

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, borrelia, hjärntumör, mobiltelefon

Jag har höjdskräck. Men inte bara vanlig höjdskräck. Som för de flesta andra är det vissa saker som är betydligt jobbigare än andra. Jag har t.ex. inga större problem med att vara uppe i höga torn. Och så länge jag har ett bra tag om kanten kan jag luta mig ut över balkongkanter, titta ner för stup och klättra upp för stegar. Så länge jag känner mig säker. Sådana saker blir bara jobbigt när jag inte känner mig säker, å andra sidan finns det en hel rad med saker som jag klarar bra i vanliga fall men är jobbigt om det inte känns säkert och det känns ändå som det är inom gränsen för det normala. När det gäller höjder är det mest en respekt för höjder, en vetskap om vad som kan hända om man trillar ner. Djupskräck, snarare än höjdskräck. Eller markskräck. Som Terry Pratchett beskriver mycket bra.

Jag drömmer sällan mardrömmar, du vet de där som gör att man vaknar med ett ryck, helt svettig och tårögd. Men när jag drömmer mer obehagliga drömmar, finns det ett par ständigt återkommande teman. En är att jag är väldigt upprörd, ilsken, arg och skriker på allt och alla. Jag antar att det är mitt sätt få ur mig saker som jag inte vill kännas vid under dagen. En annan är att jag har bråttom någonstans, men tusen saker att göra först och när jag väl är på väg är det som att röra sig i sirap. En mycket vanlig dröm i dagens samhälle, har jag förstått.

Men det är den tredje formen, som kan visa min form av höjdskräck. Den handlar om backar. Alla sorters backar, med en sak gemensamt. De blir brantare och brantare tills det inte går att komma längre upp och man börjar glida bakåt och då blir backen ännu brantare och det går inte ens hålla sig fast utan man åker bara ner ännu fortare. Ibland är det en backe som jag försöker gå/klättra upp för, ibland åker jag buss uppför en gata. Ofta kör jag bil på en bro utan räcken. Och ångesten är total.

Jag har svårt att åka skidlift. Mycket brant backe som du åker/släpas uppför. Lägg till ett par meter djup under dig, så förstår du kanske varför jag hade svårt för det.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att åka bergochdalbana. Jag klarar av såna för barn/pensionärer, åkte ett par stycken i USA, men hade lika svårt stå på benen efter varje gång. Värst är uppförsbacken på dem och såna med brant nedförsbacke vägrar jag helt. Åkte Lisebergs gamla bergbana i somras. Jag var tvungen stödja mig på Daniel på vägen ut och det tog en tio minuter innan jag ens kunde säga något. Hade jag kunnat skulle jag klättrat ut när vagnen kom ovanför trädtopparna, resten av banan kommer jag knappt ihåg något av. Men jag ska försöka åka igen någon gång. Jag ska. Någon gång.

Något annat på Liseberg som jag tycker är obehagligt är rulltrapporna. Vanliga är så korta att de inte påverkar mig något, men de på Liseberg är så långa och branta att det är svårt bara att kolla upp på dem. Det krävs ett extra krafttag för att faktiskt åka i dem.

Men, sånt där kan man undvika iaf. Svårare är det att undvika broarna, det skulle helt enkelt inte funka. Hjärtat hoppar några slag varje gång jag ser Ölandsbron och jag håller mig så nära mitten som möjligt om det är jag själv jag kör. Men då vet jag åtminstone innan att jag kommer tycka det är lite obehagligt. Värre är när det kommer helt från ingenstans. Som när spårvagnen skulle åka över Götaälvbron och jag plötsligt började hyperventilera och får använda all kraft jag kan uppbåda för att inte få panik. Nu åker jag där varje dag, men undviker kolla ut just när jag vet att bron ser som mest farlig ut. Väl uppe på bron är det absolut ingen fara.

De verkliga tillfällena är starkt kopplade till drömmarna. I drömmen är det mycket jobbigare än i verkligheten, men för varje dröm blir det värre när jag sedan ska göra något sånt på riktigt. Sådant som jag klarat av tidigare kan bli ångestladdat, för en himla dröm…

Finns det något som backskräck?

Andra bloggar om: höjdskräck, djupskräck, backar, skidlift, rulltrappa, liseberg, bergochdalbana, broar

Jag har ingen TV. De negativa sidorna väger för mig betydligt tyngre än de positiva, så jag har inte sett någon anledning till att titta.

Men nu vill de lägga tv-avgift på alla som har dator. Och för att bevisa att man kan det, tänker SVT lägga ut hela sitt utbud på internet. Känns lite som: “HaHa!! Trodde ni inte att vi skulle klura ut det! Men minsann, vi ska TVINGA er till att betala för en tjänst som vi erbjuder, oavsett om ni tänker utbyttja den eller inte! HAHA!! Vi tänker gå emot allt vad internet står för, BARA för att kunna få in mer pengar från er!”

Alltså, misstolka mig inte. Jag tycker det är toppen att vi har public service för TV och Radio. Och jag tycker de har många bra program. Men jag anser att antingen ska bara den som tar del av det betala, eller så ska alla betala (genom skatten.) Det här mellantinget, där man nästan försöker lura av sig det från så många som möjligt, det är helt urkasst.

I ren protest, har jag börjat kolla in vad de erbjuder på internet nu. Tunt utbud, bara ett fåtal program som sänds hela. Möjligen några små klipp från resten. Kvalitén är dålig, och med min medel-hastighet hackar det trots det lite nu och då. Är det det här som ni vill att jag ska betala 1500 kr/år för, eller vad det nu blir? Nä, då får ni allt erbjuda något bättre.

Ändå har jag fastnat. Det finns en bra grej med internet. Det är tillgången till gamla klipp. Särskilt avdelningen som kallas “Öppet Arkiv”. Som bl.a. innehåller gamla klipp. Jag har upptäckt “Hylands hörna”. Se själva. Det är något annat än dagens underhållningsprogram. Det här är ju behagligt att se. Jag förstår varför alla älskade det redan från början.. :)

Andra bloggar om: svt, tv-avgift, public service, hylands hörna

Jag behöver en hobby.

Förslag?

Problemet är att jag inte är särskilt estetisk av mig. Jag kan inte skapa/måla/pyssla på fri hand. Däremot är jag duktig på att följa anvisningar och kan bli tekniskt bra på något utan att ha någon egentlig läggning för det.

Ta med i beräkningen att jag är en fattig student som flyttar titt som tätt till mer eller mindre trånga lägenheter.

Läs även andra bloggares åsikter om hobby

solbelyst tegel
utsikt från lektionssalen
dagdrömmer oss bort

hagel från blå sky
krokus under parkens träd
tyst ångest osedd

ringar på vattnet
vulkanutbrott spyr lava
stelnat svart hjärta

talande tystnad
ogenomtränglig bubbla
kvinnan ångestfylld

vidbränd maträtt
studieboken orörd
fängslande bloggar

Hosanna

Psykbryt

Andra bloggar om: haiku

Jag stod och kollade in mig själv i spegeln innan jag skulle duscha idag. Ville bara ta en ordentlig koll för att se hur jag egentligen ser ut. Jag börjar se ut som en vuxen kvinna. Bredden ligger i höfterna. Kan inte låta bli undra hur mycket jag skulle kunna lägga på mig utan att förlora formerna. Det mesta kommer ju lägga sig på magen och runt rumpan, och som alla vet är det ju förhållandet bröst-midja-höft-omfång som är attraktivt och inte så mycket hur stort omfånget egentligen är. Tydligen är gången också viktig, och den har jag inga problem med. Inte för att det spelar någon roll egentligen, jag har ju redan min prins.

Kunde också konstatera att scoliosen syns väldigt tydligt när jag inte har några kläder. Ännu mer nu än tidigare, men det beror nog på höfterna. På ena sidan är midjan nästan rak, medan den på andra sidan är nästan överdrivet markerad. Skönt iaf att jag inte har större problem än jag har. Det är bara sova som jag fortfarande inte hittat något bekvämt sätt för, och jag vet inte ens om det beror på scoliosen. Men ska ut leta madrass inför flytten till nästa lägenhet. Hoppas att det går hitta en som passar, det är ju trots allt första gången jag faktiskt kan få en som är helt utvald och passad just för mig.

Andra bloggar om: höfter, getingmidja, kroppsideal, vuxen, kropp, scolios, skolios, sova

Que?

Andra bloggar om: csn

Student.se genomför ibland undersökningar. Jag gjorde en nyss som handlade om dator, tv och mobiltelefoner. Blir alltid lite irriterad när de förutsätter vissa saker. Den här frågan var t.ex. helt omöjlig för mig att svara på..

* Händer det att du, någon gång varje vecka, missar dina favoritprogram på tv?

¤Ja

¤Nej

Jag missar aldrig ett favoritprogram. För jag har inga. Och även om det finns några jag hellre ser än andra, så “missar” jag dom aldrig. Jag försöker inte ens komma ihåg dem, har ingen intention alls att försöka se dem, så jag kan inte heller glömma bort se det eller missa dem med flit för att jag har annat att göra. Vilket svar passar bäst in på mig då?

Det är ju som att fråga: Har du slutat slå dina barn?

Vetlanda kommun vill lägga ner Ramkvilla skola. Min skola!

Varför? Svaret skulle finnas i en debattartikel av Peder André. Tydligen kan inte en liten skola inte ha bra kvalité på undervisningen och framförallt kan inte kommunala politiker lägga sig i så mycket som de önskat. Ja, det kan jag förstå, när ni sitter fyra mil bort. Kanske var jag omedveten om det, men jag kan inte minnas att det kom en enda politiker under min sex år i skolan och frågade mig vad jag tyckte om den. Mina år där var kanske inte de allra bästa, men nog katten lyckades de göra människa av mig. Jag pluggar till psykolog nu, om någon missat det. Är det tack vare eller trots att jag fick grunden lagd i Ramkvilla skola? Det som man möjligen förlorar i att inte kunna ha helt korrekt utbildad personal i varenda enskilt ämne, vinner man på personligheten och engagemanget hos dem.

Artikeln på Höglandsnytt tar upp konskevenserna av en nedläggning. Byn riskerar att dö utan sin skola. För en så levande by som Ramkvilla kan det få svåra konsekvenser, eftersom det är främst (nuvarande eller f.d.) barnfamiljer som bor där. Men ni ska inte tro de kommer ge sig utan strid. Skola lär det nog finnas oavsett, om vi så ska behöva driva den helt på egen hand.. Om ni tvivlar kan ni ju kolla in hemsidan och vad som har åstadkommits i byn de senaste tio åren. Värt att minnas: invånarantalet i hela socken är väl cirkus 500 st. Inkl. barnen.

Läs även andra bloggares åsikter om ramkvilla, ramkvilla skola, byskola, nedläggning

She’s the sweetest girl
you ever met
Smart and fun
loved by everyone
But if you have the courage
if you’re brave enough
take a deep breath
look into her eyes
Maybe than you will catch
a glimpse of her soul
A darkness you never seen before
If the chaos you see makes you scared
What do you think it has made her

A lonely girl
Fighting for her life
A never ending struggle
Keeping herself alive

Where’s she gonna find her peace
A haven for her thoughts
Order in chaotic darkness
Somewhere to rest her soul

Do you hear the silent scream
See the uncried tears
Do you find the outstretched hand
hidden behind her back
How do you reckon
you could ever help her out
She’s caught
in her own bubble of glass
Unable to break free
unable to let anybody in
You’ve got to find the secret key
a path right into her heart

Lord
You are the Light
Shine into her life
You are the Healer
Make her shattered heart whole once more
You are the Savior
Help her find her way back home to You

(Jag kollade igenom min gamla mail som dör om ett par dagar, och hittade en dikt/sång jag skrev för två år sen. Var på god väg rakt in en depression, främst på grund av ett risigt förhållande som tog slut, och kände mig tom och vilsen. Tack och lov släpade Patrik och Samuel med mig till gänget. Först nu som jag insett hur mycket det betydde..)

Ps. För att förstå sina egna känslor måste man ibland överdriva dom. Om du läser sången och tycker det låter alldeles förfärligt, andas ut. Det tog mig bara ett par månader må bra igen, så det kan inte varit såå farligt. :)

Jag har i flera månader lovat mig själv att skaka liv i bloggen när jag börjar plugga.

Nu är det en vecka sedan jag flyttade till Göteborg och sex dagar sedan jag var på upproret uppropet på psykologiska institutionen.

Kort om att vara:

Psykologstuderande: Nu har det äntligen börjat sjunka in på allvar, om sex år kan jag vara legitimerad psykolog! Lång väg, men kursplanerna utlovar mycket spännande på vägen. Ett par veckor med introduktion och sedan utvecklingspsykologi (”från vaggan till graven”) resten av terminen. *yay*

Göteborgare: Gôtt! Om någon storstad, så var det här jag ville bo. Har kutat runt halva centrum den här veckan för att lära mig hitta, men det kommer ta ett par veckor/månader till innan jag har full koll. Har åtminstone införskaffat periodkort på vagnar/bussar så jag kan åka vart andan faller på inom staden. Det finns mycket spännande se, vete katten hur jag ska hinna med både pluggande, sightseeing OCH kompisar..

Ensamboende: Ja, vet inte hur många som är med på det, men jag bor för första gången i mitt liv ENSAM. Men valet att bo med någon annan än Daniel eller att bo själv var rätt enkelt. Och ska jag kunna plugga är det nog lika bra. Men det är lite tyst och osocialt ibland..

Ena halvan i ett distansförhållande: *snyft* *suck* *snörvel* 15 mil är väääldigt långt ibland. Och fem dagar kan vara en evighet. Så det så. Men en timme i taget har det funkat den här veckan. En timme i taget kanske det funkar i fem år. Men det har sina fördelar också: Vi pratar nog mer nu än förut (fast jag avskyr fortfarande att prata i telefon..) och intensiteten i umgänget när vi väl sågs var det inget fel på.. :)

Så får vi se vad jag säger om allt det här framåt sommaren.. :)

Sverigedemokraterna vill ha fullständig integrering av invandrare i det svenska samhället. Med andra ord, de vill att människor som flyttar till Sverige, ska bli svenskar fullt ut och ta över vår kultur. Är det något sånt här de har tänkt sig då?

(BTW, när vi ändå är inne på det. Sverigedemokraterna som parti, är inte rasistiskt. (Enskilda medlemmar däremot kan mycket väl vara det.) En rasist vill hålla olika raser helt separerade, vilket faktiskt är tvärtemot vad SD står för. Visserligen vill de minska invandringen, men de som redan är här/de få som kommer, ska integreras fullständigt.)

Själv är jag för en kultur-mångfald. Oavsett person så ska du följa lagarna i landet du befinner dig, men resten är upp till var och en själv. Kultur är berikande! Och svenskar är långt ifrån den “perfekta” mallen för ett socialt samhälle…

Andra bloggar om: sverigedemokraterna, SD, Hipp Hipp, svenskar, kultur, integration

Vart tar tiden vägen? Det är ju inte som att jag gör en massa viktiga saker förutom att jobba. Och ändå lyckas jag inte få ro till att skriva i bloggen. När jag suttit vid internet de senaste veckorna har jag i stort sett bara vart inne på lockig.se och facebook.

Mobiltelefon

Och kollat lite på mobiler.. :-) Så fort lönen kom, så satte jag mig ner och räknade lite och konstaterade att jag skulle kunna ha råd med både en T650i och resan till USA om ett par veckor. Så nu väntar jag spänt på att den ska komma. Typiskt mig. När min motorola la av så sa jag bestämt att nu skulle jag ha en billig, pålitlig telefon utan en massa extrafunktioner. Istället slutar det med att jag köper en av de dyraste som har ALLT. Typ. Men den är snygg. Och jag kommer nog vara grymt nöjd med den. Alla SE:s senaste, dyra, telefoner har varit riktigt bra, så.

Lockig.se

När det gäller lockig.se så skäms jag nästan lite. Är helt uppe i den nya metoden att inte använda shampoo. Har tvättat med shampoo en gång sen sist, då något verkade vara fel, men hoppas på att det ska gå köra utan nu. Läser och läser om det, funderar på hur jag ska göra och köper nya, bra produkter. Försöker sprida ut det lite här och där. Det här kan bli en revolution om folk vågar prova. :-)

Skäms därför att jag blivit så till mig över att upptäcka “sanningen” om vad hår egentligen behöver att jag vill tala om det för alla och en var, när jag så sällan är lika engagerad i att berätta för andra om den största sanningen som folk behöver höra. Vad Jesus kan göra med våra liv. *suck* Jag vill ju, men intalar mig själv att jag inte orkar. Men fixa med håret, det orkar jag minsann..

Helgen

I helgen blir jag gräsänka. På fredag morgon åker Daniel till Danmark med grabbarna för att surfa. Vad ska jag göra då? *hmm* Får använda den nya telefonen och höra av mig till lite folk tror jag. :-) Träffa tjejerna vore riktigt kul, var länge sen vi samlade gänget så. Eller, iaf länge sen jag var med. Men har hört att hela gänget varit splittrat på senaste tiden..

Andra bloggar om: lockig.se, t650i, mobiltelefon, sanningen, jesus

Andra bloggar om: kondom, youtube, reklam

I brist på annat material, så har jag nu bestämt mig för att min blogg ska bli personlig igen. (Typ, som HPs datorer ni vet.)

Jag tänker göra detta genom att publicera vad som en gång i tiden var mitt allra första blogginlägg. Jag tog bort det så fort jag började blogga på riktigt, för jag ville inte att någon skulle börja dra helt korrekta slutsatser. Men nu har det gått två år och 15 dagar sedan dess, och jag bryr mig inte ett skvatt om det “kommer ut”.

Bakgrundsfakta: Efter att i flera år varit olycklig kär i en kille som inte visade något alls intresse tillbaka, så började jag plötsligt intressera mig för en killkompis, vilket gjorde mig mer än en liten aning förvirrad, eftersom jag inte alls var beredd på det. Tack och lov var det intresset inte heller besvarat och känslorna var helt borta igen bara någon månad efter att jag skrivit denna dikt. Och nu vet jag varför det gått som det gått tidigare, det fanns en mr D gömd åt mig här i stan! :-D

5 Juli, 2005

Försök Ett, en dikt

Att skriva är inte min starka sida. Att sätta ord på mina känslor är omöjligt. I vanliga fall. Men när jag skrev den här så gick det väldigt fort. Och jag vet inte vad jag ska skriva i min första blogg, så då kan jag ju lika gärna lägga ut den här. Det är väl meningen att bloggen ska vara lite självutlämnande?

Du

Trots vad alla sa
Trodde jag inte att jag skulle känna så här
För någon annan än Honom

Trots vad som hände
Trodde jag att jag aldrig
Skulle känna så för någon annan
Vara Honom trogen

Så kom Du
Ett leende och något hände
En ny vän vi funnit i varandra
Världen blev sig inte riktigt lik igen

Veckor blev månader
Höst och vinter blev vår

Tiden tillsammans närmade sig slut
Först då förstod jag
Insåg jag
Vad jag kände
Vad som hade hänt

Skratt och glädje
Ångest och gråt
Jag ville du skulle förstå
Vi skiljdes åt
Sågs snart igen

Försiktigt, ett litet hopp
Tre sekunder
Du fick se min själ
Såg Du mig?

Nu är allt hopp borta
Om Du känt bara lite som jag
Borde jag vetat det nu

Du kom
Du log
Du skrattade
Du gick
Jag dog

Var inte ledsen för vår skull
Känn ingen sorg över mig
Var lycklig
Gör en kvinna lycklig
Någon annan än jag

Snart är allt som vanligt
Han blir min verklighet
Och kanske jag också
Blir lycklig en dag

Andra bloggar om: dikt, olycklig kärlek