Att vara faddrar för nya klassen till våren är en annan sak. Behovet är uppenbart, och deltagandet känns mer frivilligt, eftersom man kan vara säker på att det alltid är några som ställer upp. Och det är inga krav på hur det ska bli utan våran klass får själva bestämma precis vad vi vill hitta på. Även om de äldre klasserna förväntar sig en fest framåt våren, är det vi som gör vad vi vill…

En annan sån där påtvingad norm som jag inte tycker om är att svensken (och alla andra nationaliteter??) inte under några omständigheter får diskutera sin privatekonomi med omgivningen. Möjligen för att berätta hur mycket man har förlorat på finanskrisen, eftersom detta är helt och hållet orsakat av samhället och inte eget sparande/investerande/slöseri. Och jag är så trött på att inte kunna säga till folk att jag är fattig och inte kan hitta på saker eller bjuda på en fin middag eller ge julklappar eller köpa de produkter jag egentligen skulle behöva för min hy eller ens gå ut och ta en lunch.

Ja, jag är fattig. Utan mr D hade det aldrig gått, för jag vill helst slippa jobba under terminerna. Jag har nog med plugg och relationer. Men frågan är vad som är mest stressande: att ständigt behöva fundera över pengar som inte finns eller att försöka få tag på jobb/hinna jobba. *suck*

Inte för att jag skulle kunna få ett jobb ändå i Göteborg i dessa tider…

Läs även andra bloggares åsikter om normer, lucia, fadder, ekonomi, fattig

Jag vill bli en vis kvinna med skrattrynkor. Amen på det.

Andra bloggar om: skrattrynkor, vis

10 min senare:
Snabb surfning på nätet. Att jag inte gjort det tidigare. Det finns inte ens en anledning för mig att vara kvar. Som student kan jag ändå inte få a-kassa ens under sommaren. Och jag har ingen nytta av facket när jag inte jobbar. Så då var det klart. Bye bye Handels. Får jag jobb, så kan jag gå med igen.

Andra bloggar om: handels, facket, fackförbund, a-kassa

Bara den som är rik, har råd att vara sparsam.

Sug på den du. Om du inte redan förstått den, låt mig lägga fram ett par exempel:

Jag behöver nya vinterskodon. Eftersom jag är ”fattig” (nåja, med svenska mått mätt är jag det) så har jag inte råd att köpa några som kostar mer än 200 kr. Max. Och vi vet ju alla vad man får för skor/stövlar för det priset. Någon som är rik däremot, har råd att köpa ett par skodon för 700 kr. Detta är fullt tillräckligt pris för att få ett par högkvalitetsstövlar på rea (så länge man inte kräver att få ett märke på dem också.) Priset är högre, men dessa skodon av hög kvalité kommer i längden inte bara vara snyggare, utan dessutom hålla längre. Mycket längre. Ja, faktiskt, medan jag som är fattig kan bli tvungen att köpa nya skodon var och vartannat år, kan den rike traska runt i sina underbart sköna och välgjorda stövlar år efter år efter år. Den rike har därmed lagt mindre pengar på vinterskodon än den fattige.

En som är rik har råd att köpa stor frys (och har förmodligen plats för den också) medan den fattige (=jag) får dras med ett litet frysfack. Detta gör att när butikerna har kampanj på kött (som är dyr, men bra mat) så har den rike råd att köpa på sig ett stort lager. Den fattige kan köpa max ett kilo. Två, ifall den nyss har frostat av frysen. Men när den fattiges kött har tagit slut, måste denne (=jag) köpa kött till fullpris, eftersom inga butiker har kampanj på bra kött. Under tiden kan den rike glatt plocka av sitt stora lager, tills dess nästa kampanj dyker upp. Säg mig, vem har lagt ut mest pengar på kött i slutändan?

Två personer behöver en ny hushållsmaskin, välj själv vilken. En av dem är rik, en är fattig. Den fattige blir av sin ekonomi tvungen att välja en billig kopia, som med viss tur kan vara nästan lika bra som orginalet. Men mycket sällan är det. Den som är rik däremot, kan välja att köpa en dyrare maskin som har fått goda recensioner och som kommer fungera bra långt efter det att kopian förmodligen gett upp.

Den som är rik, har råd att köpa årskort på västtrafik. Den som är fattig tvingas till att köpa 90-dagars-kort. Eller, i värsta fall, 30-dagars-skort, därför att det helt enkelt inte finns medel nog för något av de andra. Men vem har efter ett år lagt mest pengar på sitt resande?*

Jag tror ni hajar…

*OBS: ungdomar (upp till 26 år) tjänar på att köpa 90-dagars-kort istället för årskort. Vuxna däremot sparar 2,76 kr/dag eller 945 kr/år (räknat på att man köper 4 90-dagars-kort under ett år.) Efter priser på Västtrafiks hemsida.

Andra bloggar om: rik, fattig, sparsam, terry pratchett, ekonomi, västtrafik

First sight – att kunna se det som faktiskt är där och inte det som man förväntas att se
Second thought – att kunna tänka om sitt eget tänkande och förstå varför man tänker och gör som man gör

First sight + second thought = en mycket vis kvinna. Eller, i Terry Pratchetts värld, en häxa.

Jag lyssnar just nu på ”Wintersmith” på jobbet. Och funderar på om det inte är mer förvirrande än nyttigt att ha third thought – att tänka om sitt eget tänkande om det första tänkandet.

Second thought räcker. Att kunna inse att man blir manipulerad. Eller inse att man agerar ut en gammal smärta på en oskyldig person. Och så vidare. Tänk vad bra världen vore om alla kunde ha lite mer självinsikt.

Och first sight är inte så dumt det heller. Vi vanliga folk är alldeles för duktiga på att se vad vi tror att vi borde se. Tänk om vi kunde lära oss att ta bort allt som bara är yta och se det som faktiskt är där. Där vi ser människor och deras känslor för vad de är och inte för vad de verkar vara. Där vi ser att ilska egentligen kan vara rädsla och där upprymdhet lika gärna kan vara stor sorg.

Jag kommer ihåg ett sånt tillfälle och hur ont det gjorde. Min vän skrattade. Högt. Alla var överförtjusta över hennes galenskap. Och skrattade med henne, ju mer hon skrattade. Var det bara jag som såg paniken och ångesten bakom skrattet? Hon berättade senare. Förstod att jag hade förstått. Ibland gör det ont att se hur lätt människor låter bli att se och tänka. De bara gör och tänker vad de har lärt sig. Och tror att de har rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om terry pratchett, wintersmith, häxa, vishet, vis

Jag hade en släng av borrelia för tre år sen. Kommer jag få cancer nu?

Om jag inte hinner få en hjärntumör av allt mobilsnack med mr D först, förståss….

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, borrelia, hjärntumör, mobiltelefon

Jag drömmer sällan mardrömmar, du vet de där som gör att man vaknar med ett ryck, helt svettig och tårögd. Men när jag drömmer mer obehagliga drömmar, finns det ett par ständigt återkommande teman. En är att jag är väldigt upprörd, ilsken, arg och skriker på allt och alla. Jag antar att det är mitt sätt få ur mig saker som jag inte vill kännas vid under dagen. En annan är att jag har bråttom någonstans, men tusen saker att göra först och när jag väl är på väg är det som att röra sig i sirap. En mycket vanlig dröm i dagens samhälle, har jag förstått.

Men det är den tredje formen, som kan visa min form av höjdskräck. Den handlar om backar. Alla sorters backar, med en sak gemensamt. De blir brantare och brantare tills det inte går att komma längre upp och man börjar glida bakåt och då blir backen ännu brantare och det går inte ens hålla sig fast utan man åker bara ner ännu fortare. Ibland är det en backe som jag försöker gå/klättra upp för, ibland åker jag buss uppför en gata. Ofta kör jag bil på en bro utan räcken. Och ångesten är total.

Jag har svårt att åka skidlift. Mycket brant backe som du åker/släpas uppför. Lägg till ett par meter djup under dig, så förstår du kanske varför jag hade svårt för det.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att åka bergochdalbana. Jag klarar av såna för barn/pensionärer, åkte ett par stycken i USA, men hade lika svårt stå på benen efter varje gång. Värst är uppförsbacken på dem och såna med brant nedförsbacke vägrar jag helt. Åkte Lisebergs gamla bergbana i somras. Jag var tvungen stödja mig på Daniel på vägen ut och det tog en tio minuter innan jag ens kunde säga något. Hade jag kunnat skulle jag klättrat ut när vagnen kom ovanför trädtopparna, resten av banan kommer jag knappt ihåg något av. Men jag ska försöka åka igen någon gång. Jag ska. Någon gång.

Något annat på Liseberg som jag tycker är obehagligt är rulltrapporna. Vanliga är så korta att de inte påverkar mig något, men de på Liseberg är så långa och branta att det är svårt bara att kolla upp på dem. Det krävs ett extra krafttag för att faktiskt åka i dem.

Men, sånt där kan man undvika iaf. Svårare är det att undvika broarna, det skulle helt enkelt inte funka. Hjärtat hoppar några slag varje gång jag ser Ölandsbron och jag håller mig så nära mitten som möjligt om det är jag själv jag kör. Men då vet jag åtminstone innan att jag kommer tycka det är lite obehagligt. Värre är när det kommer helt från ingenstans. Som när spårvagnen skulle åka över Götaälvbron och jag plötsligt började hyperventilera och får använda all kraft jag kan uppbåda för att inte få panik. Nu åker jag där varje dag, men undviker kolla ut just när jag vet att bron ser som mest farlig ut. Väl uppe på bron är det absolut ingen fara.

De verkliga tillfällena är starkt kopplade till drömmarna. I drömmen är det mycket jobbigare än i verkligheten, men för varje dröm blir det värre när jag sedan ska göra något sånt på riktigt. Sådant som jag klarat av tidigare kan bli ångestladdat, för en himla dröm…

Finns det något som backskräck?

Andra bloggar om: höjdskräck, djupskräck, backar, skidlift, rulltrappa, liseberg, bergochdalbana, broar

Men nu vill de lägga tv-avgift på alla som har dator. Och för att bevisa att man kan det, tänker SVT lägga ut hela sitt utbud på internet. Känns lite som: ”HaHa!! Trodde ni inte att vi skulle klura ut det! Men minsann, vi ska TVINGA er till att betala för en tjänst som vi erbjuder, oavsett om ni tänker utbyttja den eller inte! HAHA!! Vi tänker gå emot allt vad internet står för, BARA för att kunna få in mer pengar från er!”

Alltså, misstolka mig inte. Jag tycker det är toppen att vi har public service för TV och Radio. Och jag tycker de har många bra program. Men jag anser att antingen ska bara den som tar del av det betala, eller så ska alla betala (genom skatten.) Det här mellantinget, där man nästan försöker lura av sig det från så många som möjligt, det är helt urkasst.

I ren protest, har jag börjat kolla in vad de erbjuder på internet nu. Tunt utbud, bara ett fåtal program som sänds hela. Möjligen några små klipp från resten. Kvalitén är dålig, och med min medel-hastighet hackar det trots det lite nu och då. Är det det här som ni vill att jag ska betala 1500 kr/år för, eller vad det nu blir? Nä, då får ni allt erbjuda något bättre.

Ändå har jag fastnat. Det finns en bra grej med internet. Det är tillgången till gamla klipp. Särskilt avdelningen som kallas ”Öppet Arkiv”. Som bl.a. innehåller gamla klipp. Jag har upptäckt ”Hylands hörna”. Se själva. Det är något annat än dagens underhållningsprogram. Det här är ju behagligt att se. Jag förstår varför alla älskade det redan från början.. :)

Andra bloggar om: svt, tv-avgift, public service, hylands hörna

Förslag?

Problemet är att jag inte är särskilt estetisk av mig. Jag kan inte skapa/måla/pyssla på fri hand. Däremot är jag duktig på att följa anvisningar och kan bli tekniskt bra på något utan att ha någon egentlig läggning för det.

Ta med i beräkningen att jag är en fattig student som flyttar titt som tätt till mer eller mindre trånga lägenheter.

Läs även andra bloggares åsikter om hobby

Om inte, får du chansen här.

Linn Nissis Namninsamling om anhörigvård

Fast det skadar ju inte att göra flera goda gärningar heller.. ;-)