Jag drömmer sällan mardrömmar, du vet de där som gör att man vaknar med ett ryck, helt svettig och tårögd. Men när jag drömmer mer obehagliga drömmar, finns det ett par ständigt återkommande teman. En är att jag är väldigt upprörd, ilsken, arg och skriker på allt och alla. Jag antar att det är mitt sätt få ur mig saker som jag inte vill kännas vid under dagen. En annan är att jag har bråttom någonstans, men tusen saker att göra först och när jag väl är på väg är det som att röra sig i sirap. En mycket vanlig dröm i dagens samhälle, har jag förstått.

Men det är den tredje formen, som kan visa min form av höjdskräck. Den handlar om backar. Alla sorters backar, med en sak gemensamt. De blir brantare och brantare tills det inte går att komma längre upp och man börjar glida bakåt och då blir backen ännu brantare och det går inte ens hålla sig fast utan man åker bara ner ännu fortare. Ibland är det en backe som jag försöker gå/klättra upp för, ibland åker jag buss uppför en gata. Ofta kör jag bil på en bro utan räcken. Och ångesten är total.

Jag har svårt att åka skidlift. Mycket brant backe som du åker/släpas uppför. Lägg till ett par meter djup under dig, så förstår du kanske varför jag hade svårt för det.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att åka bergochdalbana. Jag klarar av såna för barn/pensionärer, åkte ett par stycken i USA, men hade lika svårt stå på benen efter varje gång. Värst är uppförsbacken på dem och såna med brant nedförsbacke vägrar jag helt. Åkte Lisebergs gamla bergbana i somras. Jag var tvungen stödja mig på Daniel på vägen ut och det tog en tio minuter innan jag ens kunde säga något. Hade jag kunnat skulle jag klättrat ut när vagnen kom ovanför trädtopparna, resten av banan kommer jag knappt ihåg något av. Men jag ska försöka åka igen någon gång. Jag ska. Någon gång.

Något annat på Liseberg som jag tycker är obehagligt är rulltrapporna. Vanliga är så korta att de inte påverkar mig något, men de på Liseberg är så långa och branta att det är svårt bara att kolla upp på dem. Det krävs ett extra krafttag för att faktiskt åka i dem.

Men, sånt där kan man undvika iaf. Svårare är det att undvika broarna, det skulle helt enkelt inte funka. Hjärtat hoppar några slag varje gång jag ser Ölandsbron och jag håller mig så nära mitten som möjligt om det är jag själv jag kör. Men då vet jag åtminstone innan att jag kommer tycka det är lite obehagligt. Värre är när det kommer helt från ingenstans. Som när spårvagnen skulle åka över Götaälvbron och jag plötsligt började hyperventilera och får använda all kraft jag kan uppbåda för att inte få panik. Nu åker jag där varje dag, men undviker kolla ut just när jag vet att bron ser som mest farlig ut. Väl uppe på bron är det absolut ingen fara.

De verkliga tillfällena är starkt kopplade till drömmarna. I drömmen är det mycket jobbigare än i verkligheten, men för varje dröm blir det värre när jag sedan ska göra något sånt på riktigt. Sådant som jag klarat av tidigare kan bli ångestladdat, för en himla dröm…

Finns det något som backskräck?

Andra bloggar om: höjdskräck, djupskräck, backar, skidlift, rulltrappa, liseberg, bergochdalbana, broar

Om det gick bra? Ja, säg det.. :) Jag överlevde sittliften åtminstone. :) (Kommer snart ett inlägg om min höjdrädsla djuprädsla.) Egentligen är jag alldeles för feg för att åka snowboard, särskilt när jag inte hade med min svindyra hjälm, men ändå tycker jag det är riktigt kul! :) Hoppas på att det blir en fjällenresa nästa vinter..

Nu har jag i stort sett fått ordning i lägenheten. När jag packat upp badrumsgrejerna och dragit några varv med dammsugaren har jag bara kläderna kvar. Hade tänkt åka till IKEA i veckan för att fixa stång och garderober, men det får bli när Daniel kommer. För han kommer hit imorgon! *längtar* Jag har inte sett honom sedan förra onsdagens morgon. Men innan vi ses ska jag ha en redovisning/seminarium i skolan. Och så handla lite mat, baka, städa upp så det är riktigt snyggt här samt tvätta håret. Den långa varianten med inpackning å allt. :)

Har förresten gett mig på en utmaning från LHC, att ha håret uppsatt i stort sett varje dag i minst en månad. Ska bli spännande att se hur det går. Som alltid kör jag på varianten att sänka målet för att på så sätt ge mig en chans att faktiskt klara det, snarare än att satsa på något som är i princip omöjligt/urtråkigt/jobbigt. Så jag får ha utsläppt ibland. När håret torkar efter dusch, när jag är med Daniel eller om det är något annat festligt tillfälle och jag vill ha det utsläppt. Men egentligen ska jag försöka ha det uppe så mycket som möjligt. Varför: Dels ger det mig en utmaning i att prova lite olika sätt att sätta upp håret på, dels är det bra för håret eftersom det inte blir så mycket tovor och inte slits som när det är utsläppt. Och det går ha lite mer olja i håret utan att någon ser att det är fett. :)

Idag har jag varit hemma hela dagen. Tvättat och städat och plockat och pysslat och kollat film och surfat lite grann. Så det spelade inte så stor roll vad jag gjorde med håret. Det blev en klämd kanelbulle.

Dag 1:

Andra bloggar om: snowboard, flytt, hår, frisyr, håruppsättning