Vi pratar om uppmärksamhet i skolan och jag tänkte därför utmana er till ett litet test.

Kolla noga på videoklippen nedan. Räkna antalet passar som sker inom laget som har vita tröjor. Lätt? Inte särskilt, du får titta ordentligt för att inte missa någon.

Börja med att kolla på video 1. Den är svårast, men det är originalet och jag gillar den bäst.

Kolla sedan på den här och testa en gång till.

Skriv gärna hur många passar du fick det till i kommentarerna, jag har svaret till båda. :)

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, uppmärksamhet, inattentional blindness

Det är ett elände att vara psykologstudent. All njutning av en vanlig hederlig populistisk bok eller film förstörs. Där sitter jag, helt inne i boken/filmen och helt plötsligt säger/gör huvudpersonen något som är ett praktexempel på vad det nu är som vi för tillfället går igenom.

En av kursböckerna jag precis har läst är Managed Heart av Arlie Russell Hochschild.

För den som är intresserad så är Vattenmelonen av Marian Keyes en 500 sidor lång studie i hur vi medvetet behandlar och ändrar våra känslor.

En oväntad semester av samme författare avhandlar teman som gruppterapi (förra kursen) och psykodynamisk teori.

Sista chansen och En sushi för nybörjare står och väntar i bokhyllan. Jag vet inte om jag vågar. Undrar om det finns någon pop-skräp-men-ändå-bra roman som klarar sig undan mitt analyserande öga?

Andra bloggar om: marian keyes, managed heart, känslor, psykologi, skräplitteratur

Att vara faddrar för nya klassen till våren är en annan sak. Behovet är uppenbart, och deltagandet känns mer frivilligt, eftersom man kan vara säker på att det alltid är några som ställer upp. Och det är inga krav på hur det ska bli utan våran klass får själva bestämma precis vad vi vill hitta på. Även om de äldre klasserna förväntar sig en fest framåt våren, är det vi som gör vad vi vill…

En annan sån där påtvingad norm som jag inte tycker om är att svensken (och alla andra nationaliteter??) inte under några omständigheter får diskutera sin privatekonomi med omgivningen. Möjligen för att berätta hur mycket man har förlorat på finanskrisen, eftersom detta är helt och hållet orsakat av samhället och inte eget sparande/investerande/slöseri. Och jag är så trött på att inte kunna säga till folk att jag är fattig och inte kan hitta på saker eller bjuda på en fin middag eller ge julklappar eller köpa de produkter jag egentligen skulle behöva för min hy eller ens gå ut och ta en lunch.

Ja, jag är fattig. Utan mr D hade det aldrig gått, för jag vill helst slippa jobba under terminerna. Jag har nog med plugg och relationer. Men frågan är vad som är mest stressande: att ständigt behöva fundera över pengar som inte finns eller att försöka få tag på jobb/hinna jobba. *suck*

Inte för att jag skulle kunna få ett jobb ändå i Göteborg i dessa tider…

Läs även andra bloggares åsikter om normer, lucia, fadder, ekonomi, fattig

Jag har fått ett stort förtroendeuppdrag. Redan i somras blev jag tillfrågad, men det blev en hel del turer fram och tillbaka innan jag äntligen blev invald för några veckor sen. Vi jagar fortfarande någon som jag kan teama med, så för tillfället är jag ensam lägerchef för mitt älskade Bödaläger. Jag är vettskrämd och allmänt förvirrad, men ser verkligen fram emot det här. Tänk, för 10 år sen åkte jag dit som en liten fjortis för första gången, nu är det jag som står mitt i arbetet med 50 kollegor och 200 ungdomar att hålla koll på. Det blir en utmaning t.o.m. för den duktiga storasystern i mig. :)

På tal om det, så sa våran föreläsare i veckan att storasyskon oftare blir chefer. Jag tittar tillbaka på de senaste årens lägerchefer. Japp, förra årets lägerchefer är båda två äldst av flera syskon. Jag är äldst. Den som just nu är mest aktuell som lägerchef tillsammans med mig, är också äldst. *hmmmm*

Läs även andra bloggares åsikter om läger, chef, lägerchef, tonårsläger

It was so much easier to blame it on Them. It was bleakly depressing to
think that They were Us. If it was Them, then nothing was anyone’s fault.
If it was us, what did that make Me? After all, I’m one of Us. I must be.
I’ve certainly never thought of myself as one of Them. No one ever thinks
of themselves as one of Them. We’re always one of Us. It’s Them that do the
bad things.

– (Terry Pratchett, Jingo)

Det här är en liten del av allt det vi läser om nu. Vi har gruppsykologi, mycket intressant. Och mycket, det är ett stort ämne att försöka klämma in på två månader. Vi verkar göra ett gott försök med det åtminstone. Presentationsövning, en halv vecka gruppövningar och seminarium avklarat. Nu är det bara gruppobservation i form av ett grupparbete, två dagar familjerollspel samt salstenta kvar. Dessutom en lång rad föreläsningar och 2000 sidor kurslitteratur.

Citatet ovan är ett exempel på flera teoretiska begrepp, såsom ingroup-outgroup bias (vi är bättre, de är sämre), social identitetsteori (jag tillhör en grupp och vi är bättre) och splitting (vi är helt igenom goda, de är fullständigt onda).

Andra bloggar om: psykologi, grupper, grupp, gruppsykologi, terry pratchett, jingo

Det är en kombination av två saker hos mig. Det ena är att jag älskar människor. Alltså älskar, som i att jag känner väldigt mycket för/med människor, inte som i att jag stortrivs med en massa människor omkring mig. Jag har därför en mycket positiv människosyn, jag vill så gärna se det goda i var och en. Jag försöker se det gudaskapade som jag tror finns i varje människa och detta gör det omöjligt att inte älska människor. Det är inte samma sak som att tycka om eller komma överens med alla. Älska är något helt annat.. Men kärleken gör att jag vill hjälpa människor. Jag vill att de ska må en smula bättre och kunna se sig själv som jag ser dem.

Det andra är min sociala inkompetens och låga självförtroende. Jag tror mig helt enkelt inte om att kunna hjälpa andra. Jag inbillar mig att en fem år lång utbildning ska ge mig det stöd jag behöver ha i ryggen för att kunna hjälpa dessa som jag älskar. Jag inbillar mig att jag som färdig psykolog ska vara tillräckligt utrustad med metoder och teorier för att känna mig säker på att jag faktiskt klarar av att hjälpa någon annan.

Patetiskt, visst är det? Som att jag inte skulle kunna göra något för andra redan idag… Jag tröstar mig med att jag om fyra år och två månader kommer kunna hjälpa de som andra vardagshjältar inte har kunnat hjälpa än. Men kan vi inte alla komma överens om att hjälpa de som är oss nära nu, så jag slipper göra det sedan?

Andra bloggar om: psykologi, psykolog

Igår lärde jag mig att atom och individ betyder samma sak: odelbar. Det är inte bara intressant, det gav mig en helt ny syn på hur begreppet individ används inom samhällsvetenskapen.

Idag lärde jag mig att göra en lazy wrap bun. Tekniken behöver förfinas, så bild kommer vid något annat tillfälle.

Vad har du lärt dig på sistone?

Andra bloggar om: frisyr, lära nytt

Är du vuxen? När blir man vuxen? Stora frågor.

Ungefär lika stora frågor som jag och en klasskompis pressade en stackars 14-årig kille på tidigare idag. Vi ska göra ett grupparbete kring tonåren där gruppen ska ha intervjuat fyra tonåringar i olika åldrar och olika kön. Våra områden blev ”livsåskådning/värderingar” och ”media och ungdomskultur”. Våran kille var duktig och svarade på alla frågor, trots att det vara flera djupa frågor som han själv inte ens hade funderat över egentligen tidigare. Ska bli spännande se vad de andra fått fram när vi ses på måndag igen. :)

För att koppla ihop dessa två topics: Jag har svårt se mig som helt vuxen, för jag har fått mig en föreställning om att man ska kunna hantera vissa situationer ganska bra för att få klassa sig som vuxen. Så om man är så nervös att man får ont i magen för att man ska träffa och prata med en okänd liten tonåring, där det dessutom är jag som ska styra, ja, då kan man väl knappast vara vuxen?

Andra bloggar om: psykologi, tonår, tonåringar, vuxen, ung vuxen

(Jag länkar ofta till Wiki. Inte för att de artiklarna alltid har rätt, läs alltid Wiki med kritiska ögon. Jag länkar för att det är enkelt och oftast hyfsat korrekt översikt. Dessutom går det att ta sig vidare till andra, mer eller mindre, relevanta artiklar kring ämnet.)

Det här har vi haft flera föreläsningar om i skolan. Boken som nämns är en av våra kursböcker. Kunde de inte bara gett oss den här artikeln? Det förklarar det enkelt och bra. Det enda som vi fått som inte ni får, är en 20 min lång videosnutt över ett test med ”The Strange Situation” där vi tydligt kunde se den trygga anknytningen flickan hade till sin mamma. Gripande.

Andra bloggar om: anknytning, barn, the strange situation, psykologi

Men det känns inte som att jag kan det. Jag kan väl säga en del om teorierna, men får inte riktigt grepp om dem. Vi har haft föreläsningar kring de flesta, men eftersom det var typ åtta föreläsningar under förra veckan, så blev det mest rörigt. Jag kommer ihåg lite här och lite där, men jag vet inte riktigt vad som tillhörde vad. Men ja, då är det ju bara sitta och läsa kursboken och kolla igenom alla papper (våra lärare är jätteduktiga på att dela ut åhörarpapper, du behöver knappt skriva något alls själv..) och kanske lite skriva lite själv, så blir det väl bra?

Tja, försök säga det till mig.. Det känns som att jag kan tillräckligt för att få godkänt på seminariumet och då har jag svårt hitta motivation för att lära mig mer än det jag behöver. Jag har ändå sitta ganska mycket i helgen. (Eller, ja, några timmar varje dag iaf..) Himla gymnasiefasoner. Jag ska ju bli psykolog. För att bli en sån räcker det inte med att bara lyckas knipa åt sig godkänt på alla examinationer.. Det krävs liiite mer och en bra början är ju att faktiskt kunna grunderna som alla dagens teorier och studier kring barn och utveckling bygger på. Man ska kunna sin historia och sin nutid. Eller hur?

Ändå fastnar det inget, när jag väl lyckats slå mig ner med böckerna. Det går in genom ögonen och ut genom röven öronen.

Jag tänker bara på Daniel. Han kommer hem imorgon. Och han ska sova här en natt. Det har varit en lång vecka. Nittion timmar kvar.