Vi pratar om uppmärksamhet i skolan och jag tänkte därför utmana er till ett litet test.

Kolla noga på videoklippen nedan. Räkna antalet passar som sker inom laget som har vita tröjor. Lätt? Inte särskilt, du får titta ordentligt för att inte missa någon.

Börja med att kolla på video 1. Den är svårast, men det är originalet och jag gillar den bäst.

Kolla sedan på den här och testa en gång till.

Skriv gärna hur många passar du fick det till i kommentarerna, jag har svaret till båda. :)

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, uppmärksamhet, inattentional blindness

Idag har varit en bra dag. Seminarium i skolan som gick fint, fick tillbaka förra hemtentan med bra resultat och Daniel fick tag på två biljetter till U2:s andra konsert. :) Dessutom har jag äntligen skaffat vad jag behöver till tema-festen imorgon (en platsorm) samt köpt ett brädspel som verkar vara lagom kul, enkelt och snabbspelat för 50kr (det var på engelska).

Ändå sitter jag och muttrar lite. Daniel skulle ringa innan de började sin resa till Alperna för en timme sen. Det har han inte gjort. Förmodligen har han försökt, men inte kommit fram, därför att min telefon/täckning krånglar en himla massa. Misstänker täckningen, då jag ännu inte haft några problem alls under dagarna i Jönköping. Nu har den visat max en plutt, om någon, i flera timmar. Och jag har halebop. I Göteborg. Men hallå lixom. Alternativt så hann han aldrig ringa, för att han fick en massa annat att göra, men jag ville så gärna prata lite och säga hej då och allt sånt. Nu är han borta i 10 dagar och ringa däremellan kostar 5 kr/min, så det blir väl bara sms..

Läs även andra bloggares åsikter om mobiltäckning, halebop

Det är ett elände att vara psykologstudent. All njutning av en vanlig hederlig populistisk bok eller film förstörs. Där sitter jag, helt inne i boken/filmen och helt plötsligt säger/gör huvudpersonen något som är ett praktexempel på vad det nu är som vi för tillfället går igenom.

En av kursböckerna jag precis har läst är Managed Heart av Arlie Russell Hochschild.

För den som är intresserad så är Vattenmelonen av Marian Keyes en 500 sidor lång studie i hur vi medvetet behandlar och ändrar våra känslor.

En oväntad semester av samme författare avhandlar teman som gruppterapi (förra kursen) och psykodynamisk teori.

Sista chansen och En sushi för nybörjare står och väntar i bokhyllan. Jag vet inte om jag vågar. Undrar om det finns någon pop-skräp-men-ändå-bra roman som klarar sig undan mitt analyserande öga?

Andra bloggar om: marian keyes, managed heart, känslor, psykologi, skräplitteratur

Att vara faddrar för nya klassen till våren är en annan sak. Behovet är uppenbart, och deltagandet känns mer frivilligt, eftersom man kan vara säker på att det alltid är några som ställer upp. Och det är inga krav på hur det ska bli utan våran klass får själva bestämma precis vad vi vill hitta på. Även om de äldre klasserna förväntar sig en fest framåt våren, är det vi som gör vad vi vill…

En annan sån där påtvingad norm som jag inte tycker om är att svensken (och alla andra nationaliteter??) inte under några omständigheter får diskutera sin privatekonomi med omgivningen. Möjligen för att berätta hur mycket man har förlorat på finanskrisen, eftersom detta är helt och hållet orsakat av samhället och inte eget sparande/investerande/slöseri. Och jag är så trött på att inte kunna säga till folk att jag är fattig och inte kan hitta på saker eller bjuda på en fin middag eller ge julklappar eller köpa de produkter jag egentligen skulle behöva för min hy eller ens gå ut och ta en lunch.

Ja, jag är fattig. Utan mr D hade det aldrig gått, för jag vill helst slippa jobba under terminerna. Jag har nog med plugg och relationer. Men frågan är vad som är mest stressande: att ständigt behöva fundera över pengar som inte finns eller att försöka få tag på jobb/hinna jobba. *suck*

Inte för att jag skulle kunna få ett jobb ändå i Göteborg i dessa tider…

Läs även andra bloggares åsikter om normer, lucia, fadder, ekonomi, fattig

Om ni vill veta mer om att ha faddermiddagar kan ni ju fråga Linda Rosing.

Ha. Ha.

Andra bloggar om: dåliga skämt, linda rosing, fadde

It was so much easier to blame it on Them. It was bleakly depressing to
think that They were Us. If it was Them, then nothing was anyone’s fault.
If it was us, what did that make Me? After all, I’m one of Us. I must be.
I’ve certainly never thought of myself as one of Them. No one ever thinks
of themselves as one of Them. We’re always one of Us. It’s Them that do the
bad things.

– (Terry Pratchett, Jingo)

Det här är en liten del av allt det vi läser om nu. Vi har gruppsykologi, mycket intressant. Och mycket, det är ett stort ämne att försöka klämma in på två månader. Vi verkar göra ett gott försök med det åtminstone. Presentationsövning, en halv vecka gruppövningar och seminarium avklarat. Nu är det bara gruppobservation i form av ett grupparbete, två dagar familjerollspel samt salstenta kvar. Dessutom en lång rad föreläsningar och 2000 sidor kurslitteratur.

Citatet ovan är ett exempel på flera teoretiska begrepp, såsom ingroup-outgroup bias (vi är bättre, de är sämre), social identitetsteori (jag tillhör en grupp och vi är bättre) och splitting (vi är helt igenom goda, de är fullständigt onda).

Andra bloggar om: psykologi, grupper, grupp, gruppsykologi, terry pratchett, jingo

En som börjar bli lite pinsam är att jag ibland försöker vara tidseffektiv. När jag ska gå på toa. Jag börjar nämligen knäppa upp både skärp och byxor innan jag är framme vid toalettdörren. Det är väl okej så länge man bara gör det hemma.

Det är lite generande när man gör det i skolan…

Andra bloggar om: pinsamt, pinsamheter

Det är en kombination av två saker hos mig. Det ena är att jag älskar människor. Alltså älskar, som i att jag känner väldigt mycket för/med människor, inte som i att jag stortrivs med en massa människor omkring mig. Jag har därför en mycket positiv människosyn, jag vill så gärna se det goda i var och en. Jag försöker se det gudaskapade som jag tror finns i varje människa och detta gör det omöjligt att inte älska människor. Det är inte samma sak som att tycka om eller komma överens med alla. Älska är något helt annat.. Men kärleken gör att jag vill hjälpa människor. Jag vill att de ska må en smula bättre och kunna se sig själv som jag ser dem.

Det andra är min sociala inkompetens och låga självförtroende. Jag tror mig helt enkelt inte om att kunna hjälpa andra. Jag inbillar mig att en fem år lång utbildning ska ge mig det stöd jag behöver ha i ryggen för att kunna hjälpa dessa som jag älskar. Jag inbillar mig att jag som färdig psykolog ska vara tillräckligt utrustad med metoder och teorier för att känna mig säker på att jag faktiskt klarar av att hjälpa någon annan.

Patetiskt, visst är det? Som att jag inte skulle kunna göra något för andra redan idag… Jag tröstar mig med att jag om fyra år och två månader kommer kunna hjälpa de som andra vardagshjältar inte har kunnat hjälpa än. Men kan vi inte alla komma överens om att hjälpa de som är oss nära nu, så jag slipper göra det sedan?

Andra bloggar om: psykologi, psykolog

Jag vill bli en vis kvinna med skrattrynkor. Amen på det.

Andra bloggar om: skrattrynkor, vis

Funderar på att skriva ett inlägg om hur man får tag på lägenhet i Göteborg. Men det får bli en dag då jag somnat lite tidigare än klockan halv fyra natten innan. Ibland verkar John Blund ha glömt bort mig helt på sin nattningsrunda. Och det är inte helt lätt gå upp och göra något annat i en liten etta när det finns någon annan som behöver sova gott.

Två timmar kvar tills jag ska vara på jobbet. Kommer nog få jobba nästan hela sommaren trots allt, blev lite sjuka folk nu i juni och sen drar semestrarna igång. :) Ryggen protesterar, men jag stortrivs med att få jobba fysiskt igen. Jag tror inte någon som känner mig faktiskt förstår hur bra jag jobbar. På fritiden är jag på gränsen till lat. På Isolda håller jag mig på en god tredje plats i effektivitet, efter militärförmannen och en hyperaktiv snubbe. :)

Pratade gamla minnen med några vänner som jag lärde känna för 2 ½ år sen. Deras första minne av mig är att jag sover i olika folks soffor. :D Det var under perioden då jag inte var på topp, så att säga, och jag sov inget vidare på natten. Var uppe för sent och sov oroligt. Först tillsammans med dessa underbara människor, ni vet nog inte vad ni betydde för mig då, som jag kunde slappnade av. Och jag hävdar fortfarande att jag aldrig sovit så bra någonstans som i Emkas soffa. Den är urskön. Varför görs inte madrasser så? Jag sov i den tre veckor i rad innan jag fick tag på lägenheten på Råslätt. Under den perioden jag och Daniel hade vår första kompis-fika/date/whatever. Det var spännande tider det, jag minns t.o.m. ögonblicket när jag blev kär. :) Det var en halvtimme innan träffen och jag insåg vem det var jag skulle fika med. :)

Nu babblar jag. Jag kan göra det när jag är trött. Flumma ut helt. Fast oftast är jag istället tyst. Mycket tyst. Stort problem. Jag har inget att säga. Ännu mindre nu när jag jobbar på Isolda. Det händer lixom inget på jobbet som är något att berätta. ”Jo, det var ungefär lika mycket att göra som vanligt idag. En etikettsmaskin strulade hela tiden, men allt annat flöt på bra så vi jobbade häcken av oss för att kunna gå hem en halvtimme tidigare.” Sen är det slut. Alla har lunch olika tider, så det blir inga stora samtal på rasterna, radion hörs inte bort till där jag brukar hålla till och mina hörlurar är bortsprugna så jag kan inte lyssna via mobil. Jag behöver lite mental stimulering också, för andras skull.

Så sa min lärare, efter vår sista inlämning/redovisning.

Sara, du borde ta för dig mer och prata, för allas skull.

Tja, bara du talar om för mig vad jag ska säga så… Mina tankar tar slut, jag har aldrig några frågor eller nåt jag funderar på. Ibland undrar jag om jag tänker överhuvudtaget…..