Det verkar så, på kommentarerna som jag fick på mitt vuxen-inlägg. Konstigt. Den tanken la jag bort helt när jag var sexton och lärde känna Bloom. Hon lärde mig mycket om livet. Bland annat att det är fullt möjligt att vara mogen och vuxen samtidigt som man är barnslig och mest bara skojsar hela tiden. :)

Jag frågade Daniel om han var vuxen. Utan att avslöja svaret, så fortsatte vi diskutera kring det och kom väl fram till att vi tänkte ungefär samma om det. Vuxen är man när man vill och kan ta ansvar för sitt nuvarande och framtida liv. Så ja, vi är nog båda vuxna. Det innebär inte att vi inte kan sitta och nojsa som två småungar medans vi försöker klura ut vilka kroppsdelar vi kan, och inte kan, vifta på. Tänk, under hela den här tiden har jag inte vetat att han kunde vifta på öronen. Eller, har jag bara kort minne? Vet sen tidigare att jag kan glömma bort en del saker bara så där…

Daniels minne funkar också sådär. Någon gång under förra helgen sa han till mig att han den här helgen hade volleyboll-sammandrag. Däremot kunde han inte riktigt minnas vilken dag, men eftersom det brukar vara söndagar, så antog vi att det var så den här helgen med. Men icke. Tio i nio imorse ringde mobilen och tränaren undrade var Daniel höll hus. Så det var bara slänga sig upp, packa väskan och bre några mackor så han kunde komma iväg. Jag har tagit en lugn morgon och ska nu passa på plugga lite. Hoppas få tag på någon go vän att tillbringa eftermiddagen med och snart är han hemma igen. :)

Läs även andra bloggares åsikter om vuxen, ung vuxen, barnslig

Är du vuxen? När blir man vuxen? Stora frågor.

Ungefär lika stora frågor som jag och en klasskompis pressade en stackars 14-årig kille på tidigare idag. Vi ska göra ett grupparbete kring tonåren där gruppen ska ha intervjuat fyra tonåringar i olika åldrar och olika kön. Våra områden blev ”livsåskådning/värderingar” och ”media och ungdomskultur”. Våran kille var duktig och svarade på alla frågor, trots att det vara flera djupa frågor som han själv inte ens hade funderat över egentligen tidigare. Ska bli spännande se vad de andra fått fram när vi ses på måndag igen. :)

För att koppla ihop dessa två topics: Jag har svårt se mig som helt vuxen, för jag har fått mig en föreställning om att man ska kunna hantera vissa situationer ganska bra för att få klassa sig som vuxen. Så om man är så nervös att man får ont i magen för att man ska träffa och prata med en okänd liten tonåring, där det dessutom är jag som ska styra, ja, då kan man väl knappast vara vuxen?

Andra bloggar om: psykologi, tonår, tonåringar, vuxen, ung vuxen